Adväntan

Äntligen är vi inne i december. Det är inte många dagar kvar tills vi igen börjar gå mot ljusare tider. Jag är tillbaka i Åbo igen efter ett lite längre veckoslut. Skönt. Stannar bara ett par dagar för att sedan åka hem igen. Lärde mig en sak när jag kom in genom dörren. Lämna aldrig ett hus ostädat och uppochnervänt. Det är inte trevligt att återvända till ett sådant hem. Får väl ägna förmiddagen i morgon åt städning.
Det här veckoslutet gick mestadels åt till lillajulsfirande. Undrar vem som har kommit på att fira lillajul. Någon ivrig som inte tycker att det räcker med tomtar på julafton. Jag håller med och tycker någon har varit smart. Lite skoj med julkalender också. Nog för att min chokladkalender inte är någon höjdare, men den får duga. Är ju dessutom borta några dagar åt gången så får äta en hel veckas choklad på en gång. Mums. Igår fick jag dessutom testa mina fina, vassa skridskor för första gången denna säsong. Det gick rätt så bra, klubban är bra stöd när man är ute på hal is... Kul var det, ovanan känns i benen så här dagen efter.
Är rädd för att adventstiden skall vara ångestfylld och inte särskilt fridfull. Så borde det inte få vara, man kan inte njuta av julen på samma sätt om man bara tänker på julklappar och skinkan som borde lagas. Det skulle vara skönt att bara få vänta på julen i fred. Lyckligtvis får jag komma hem och fira jul tidigt, så jag hinner med allt stök.
"Det lilla ljus jag har, det skall få lysa klart..." Om ljuset symboliserade mitt sinne, borde jag kanske se till att det inte falnar. Har under den senaste tiden märkt att jag inte glädjs så mycket som jag borde göra över det jag har. Borde kanske låta den glädje jag nog känner någonstans djupt inuti komma till uttryck och inte försvinna bakom ett tankfullt och nedstämt yttre. Det glädjer ju ingen. Ibland hakar jag upp mig på småsaker och glömmer att jag har allt jag behöver för att kunna vara lyckligare än jag kanske förtjänar. Familj att fira jul med, ett hem (på två ställen dessutom), en studieplats, vänner, en församling, Gud... Och till råga på allt en underbar pojkvän som har en förmåga att med sin frånvaro väcka en saknad som gör att jag ser framemot veckosluten ännu mer, och helst vill ta ut så mycket som möjligt av dem. Det gör att pendlandet fungerar.
Lovar mig själv följande: jag skall visa det jag känner, låta adventstiden vara lugn och mysig och komma ihåg att tacka Gud för dagen.

Fridfull adventstid!