Fjällfrid

Fann frid i fjällen.
Eller?
En veckas paus från vardagen är något människan tycks behöva, och för mig kom den veckan väldigt lägligt. Även om jag inte kan skryta med fullpackade arbetsdagar och grym studiestress, var jag ändå i ett skrikande behov av att få komma bort. Helt bort från rutiner och annat som styr mig och som jag försöker styra. En villkorslös vecka där planering inte behöver ingå och där det inte finns förpliktelser. Frihet att bara vara. På gott och ont. Jag vill ju planera och kontrollera. Och hur har man kontroll över frihet?

Veckan i Åre var lyckad, med vackert väder, sköna dagar med frisk luft och både backar och skidspår var i fantastiskt skick. Skidresor är något av en tradition i vår familj, och som för min del de senaste åren fallit bort av olika orsaker. Att nu få följa med väckte en del nostalgiska känslor. Vintersemestrar har sin charm, trots att solstranden och bikinin inte ingår. Att tränga in hela familjen i en stuga är rätt så mysigt, och efter en hel dag ute, bastu och middag är hela familjen ganska utslagen och sängfärdig.

En vecka i skidspåret och i backen var nog skön. Åkte inte lika mycket backe som förr, men kul var det och de otroliga utsikterna kan man inte få nog av. Flataspåret lockade, och det är nog något speciellt med skidåkning som jag inte kan förklara. Det är en sådan där en hata-eller-älska-gren, för vissa går det inte alls hem och andra bara längtar efter att få susa fram ner för sluttningar och spurta uppför långa backar tills blodsmaken börjar dominera i munnen. Jag hör till den senare kategorin. På gott och ont.
Åre erbjöd utmärkta spår, solsken och perfekt skidföre, och det är svårt att beskriva lugnet och friden jag upplevde i det gnistrande, tysta vinterlandskapet. Helt ensam i min egen takt, i mina egna tankar i min egen värld. Ett par timmar att umgås med mig själv. Inte för att jag vet om jag hittade mig själv. Hittade nog en sida av mig själv som jag redan visste fanns, men som kom fram när jag skidade. En sida som ständigt strävar efter mer. I detta fall fler kilometrar. För vem? För vem vill jag uppnå och visa något? Mig själv? För att bli nöjd? Jag kan ju inte göra något halvdant, jag kan inte komma tillbaka till stugan och känna att jag inte är nöjd. Jag vet bara inte var gränsen går, när det är tillräckligt. När jag stupar i spåret? Eller skulle det räcka med mindre?
Det är en frid som saknas. Jag trodde jag skulle finna frid i skidspåret, vilket jag på ett sätt gjorde. Men det är en större frid jag söker, och den hittas inte hos mig själv.
Skidspåret beskriver ganska bra den väg jag går på nu. Vit, skimrande och fridfull med en lyckokänsla någonstans i grunden, men lång och utsugande och som inte vill ta slut. Målet är i siktet, men det skidar jag förbi för att ta ett nytt varv. En cirkel jag inte kommer ur.

Tillbaka i vardagen igen, där jag hör hemma. Sportlovet innebär på något sätt att vintern är slut. Åtminstone är skidsäsongen det, jag har inte längre samma iver att dra ut i spåret och jag kan bara vara nöjd med skidvintern. Dessutom är dagarna längre, och efter att ha varit borta en vecka märks det mycket tydligare. Före sportlovet släcktes gatulamporna när jag kom till jobbet. Nu slocknar de medan jag väntar på bussen. Väntar på den morgon då min klarljusväckarklocka inte längre behövs.
För min del får snön gärna smälta. Längtar efter våren på alla sätt. Speciellt efter att få plocka fram mina nya joggingskor och börja rulla fram på nytt. Kanske förnyelse börjar från skorna.

Ps 86:11