Tidsstillestånd

Jag kunde inte motstå frestelsen. Jag vet hur beroendeframkallande det är, och att jag inte kommer att kunna slita mig innan det är klart, men förpackningen som låg på skrivbordet såg alldeles för lockande ut. Så jag slet upp den och högg i.
I julas försvann jag in i en härligt blommande trädgård. Nu drömmer jag mig bort till solnedgången i Venedig.
Somliga får ro av att lyssna på musik. Andra kan förlora greppet om tid och rum när de målar eller sysslar med handarbete av någon form. Någon (hit hör jag) kan sitta försjunken i en bok och koppla bort allt som är omkring sig. En riktigt bra bok kan man ju bara inte lägga ifrån sig, och plötsligt kan flera timmar ha förflutit utan att man har märkt det.
Den här gången har jag inte börjat på en ny bok. Det var ett nytt tusenbitarspussel jag inte kunde låta vara.
Det är något märkligt med pussel. Det tar tid, när det är svårt är genomsnittshastigheten fem bitar i timmen, och ibland verkar inga bitar vilja passa. Men jag har inte bråttom. Jag behöver inte tappa tålamodet. Jag kan bara sitta försjunken i mina tankar, lyssna på musik och låta bitarna falla på plats, sakta men säkert. Det är inte svårt att få tiden att gå på det sättet, och det är inte svårt att orka hålla på. Det svåra är att slita sig. Bara en bit till...
Kanske är det en bra motpol till vardagen som annars bara rusar fram. Om jag inte rusar fysiskt brukar tankarna ha en tendens att rusa. Det här är kanske den lugna sidan av mig. Både till kropp och själ.
Jan vojade sig över att skrivbordet inte kommer att vara tillgängligt på flera veckor. Han borde snarare oroa sig över att jag inte kommer att vara tillgänglig så länge pusslet är splittrat. Han har fått konkurrens om min odelade uppmärksamhet. Väck mig ur min trans när jag varit borta för länge.