...för däremellan kommer fasta.

Jes 58:5-14

I tisdags firade vi fastetidens början med god mat och underhållning. Igår var det den första dagen i fastan. Tills vidare har jag inte märkt någon stor förändring. Men bara tanken på att jag har gått in för att fasta lite är en ganska bra tanke. Fastan i år är inte särskilt extrem. Att vägra roa sig och ägna sig åt självsvält i 40 dagar resulterar bara i självömkan, och det är knappast poängen. Därför är betoningen snarare på att "skära ner" än att "totalt avstå från". Redan att skära ner är svårt, tur att vi är flera vänner som stöder varandra. Vad är det då vi skär ner på? Allt onödigt som hindrar oss att ta tid för Gud. Vad är det då? Facebooksurfande och onödiga TV-serier kan ta ett par timmar om dagen. Så en liten ransonering på den fronten ger ett par timmar för bön och Bibelläsning (åtminstone i teorin). Onödigt hängande på stan och fönstershoppande då man egentligen inte behöver något i klädväg, det får bli ogjort fram till påsk. Godisätande tar kanske inte så mycket tid (särskilt inte för de glupska), men för att det skall kännas som fasta begränsas även intaget av godsaker. Nu, efter att ha minskat på onödig tidsanvändning på olika håll, hittas plötsligt den tid jag och flera andra har saknat: tid för Gud. Tid för mer bön än den där snabba versionen strax innan man somnar. Tid att bara vara, tid för tanke och meditation. Att bara vara på tumis med Gud.

Dags att gå från ord till handling. Dags för tid med Gud.