Upp som en sol, ner som en pannkaka

Idag blandade jag mig i morgonrusningstrafiken för första gången på länge. I Åbo har jag haft kortare skolväg än jag nu har till busshållplatsen (överdriver lite, bara för att belysa skillnaden) och jag har inte suttit i bussen den här tiden på dygnet sedan under gymnasietiden. Det är bra med bussfiler, man bara susar förbi de långa bilköerna som bara väntar på att få komma till kontoret mitt i stan. Till min stora förskräckelse fanns det lika många bilar som människor i bilkön. Jag satt och tittade ut genom bussfönstret, och i så gott som alla bilar satt en ensam man eller kvinna. Jag vet att det är skönt att kunna använda bilen på morgnarna, särskilt om man har barn att lämna av på dagis för att sedan få bråttom från kontoret på eftermiddagen för att hämta dem igen. Men trots det- vilket otroligt slöseri på både tid, miljö och bensin! Jag slår vad om att det i morgonrusningen är snabbare att åka med allmänna transportmedel än att stå och irriterat tuta på de orörliga bilarna framför en.
Åkte ut till Brändö för att träffa min handledare inför min terapi. Jag fick en hel massa material och tips och anvisningar, och nu vet jag inte om jag känner mig lättad eller ännu mer nervös. Hoppas ändå på att kunna inleda terapin nästa vecka. Det blir nog kul.
Det är märkligt hur humöret kan svänga och hur en dag som börjat bra plötsligt slutar med platt fall. Idag var det en sådan dag, och är på lite kinkigt humör. Det är mina fötter som ställer till det för mig. Jag har fötter anpassade till inga skor alls, och den här tiden på året får jag blåsor av så gott som alla skor. Det blir inte bättre av att tränga in fötterna i ett par fotbollsskor, speciellt då det är varmt, svettigt och trångt i dem. Idag gick det lite för långt, och hade svårt att hålla tillbaka tårarna av smärta när träningen var slut. Det är inte smärtan i sig som stör mig, utan följderna av den. Jag kan ju inte träna ordentligt samtidigt som jag har svårt att låta bli att motionera. Blir arg och besviken varje gång någonting hindrar mig från att röra mig som jag vill. Ont i fingret, armbågen, ryggen, benet, vad som helst, skulle inte störa mig lika mycket. Men då det handlar om fötterna som får all tyngd på sig och som är i direkt kontakt med marken, då varje steg gör ont och då jag biter mig i läppen i hopp om lindring varje gång jag sätter ett par skor på mig, blir jag sur och bitter.
Idag var det en sådan dag. Som slutar med en liten nedförsbacke. Ibland är det tvärtom. En dag som från början går käpprätt åt skogen kan sluta med ett litet uppsving som räddar dagen. Kanske blir det en sådan dag i morgon.