Gran Canaria tur och retur

Jag och mamma gjorde favorit i repris: solsemester på tumanhand. I fiol var vi i Marocko, denna gång bar det av till Gran Canaria.

Den 12.3 var det väckning kvart före fem, men den korta natten till trots steg jag upp utan att krångla. Jag visste ju att något roligt väntade, och jag kunde alltid fortsätta sova i flyget. Den chansen utnyttjade jag nog, och efter lunchen (som serverades halv nio på morgonen, underligt att jag hade aptit) sov jag bort de följande timmarna av flygresan. Vi landade tretiden och vred klockan två timmar bakåt. Vi möttes av en skön, varm fläkt och konstaterade att temperaturen stigit med drygt 20 grader på sex timmar. Från bussen som tog oss från flygfältet till hotellet fick vi ett första intryck av ön- höga berg in mot land och långa sandstränder och ett blått hav. Bussen tog oss till den södra delen av ön, till Maspalomas, som är känt för sina sanddyner och sin om nätterna blinkande fyr. Det var bara att växla om från jeans, tröja och skor till shorts, topp och sandaler för att sedan bege sig ut och titta på omgivningen. Vårt hotell låg en god bit från stranden, och det blev en tretimmars promenad med paus för grillade sardiner och sangria ankomstdagen till ära. Dagen blev extralång både med tanke på en kort natt, tidig uppstigning och tidsskillnaden, så vi stupade i säng vid niotiden.

Sanddyner. Det ordnades bl.a. kamelsafari över dynerna men vi valde att gå en sväng till fots i stället. Större delen är naturskyddsområde, och det förstår man när man ser det.

Varje morgon, med undantag av en, steg vi upp halv åtta- tiden för att gå ut på morgonlänk. Jag sprang och mamma promenerade, och en lämplig rutt var ner till stranden, runt fyren och tillbaka. Efter ett par gånger blev det lite ensidigt, men det gjorde inte så mycket. Det var ett skönt sätt att börja dagen på. Dessutom gjorde jag morgonlänken till min stund för bön och tänkande. Det blev min lilla stund på dagen alldeles för mig själv, och det fungerde förvånansvärt bra. Och vad är bättre än att se dagen gry och världen vakna till liv?

Eftersom vi bodde rätt så långt från stranden och sådant som centrum och matställen, valde vi att hyra cyklar. Det var nog ett bra val, cykeln blev vårt transportmedel och på det sättet orkade vi ta oss lite längre än bara till hotellets pool. Torsdagsförmiddagen var mulen, så vi passade på att cykla omkring lite för att få en bättre uppfattning om vad som fanns omkring oss. Det klarnade upp till eftermiddagen, så vi slappade i solstolen resten av dagen. Kanske var det bra att inte utsätta våra färglösa, känsliga vinterpälsar för starkt solsken genast från början.

Sandstränder brukar innebära sand på precis vartenda ställe, men vi beslöt oss i alla fall att åka ner till stranden på fredagen. Och visst är stranden bättre än poolen, tros allt. Vi cyklade förbi folkmigrationen ner mot stranden där människor längs med förmiddagen flockades. Strandlinjen är flera kilometer lång, och det är populärt att gå från Maspalomas längs stranden till Playa del Inglés och tvärtom. Jag och mamma turades om att följa med lämmeltåget längs stranden. Det var skönt att gå alldeles vid vattenbrynet, vada lite och låta vågorna skölja över en. Jag fick skylten "Area nudista, 800 m" bekräftad då jag gick i rikting mot Playa del Inglés. Nudiststränder är vanligt på Kanarieöarna, och tydligen är det många som gillar att ha precis alla kroppsdelar bruna. Jag kom över den första chocken och vande mig vid synen. Nakenhet är trots allt naturligt. Jag var i stället smått road, men vart skall man vända blicken när herr och fru naturbarn kommer traskande emot en? En minst lika vacker syn var nudistvolleyboll, som spelades längre upp på stranden. Jag fick nästan lust att gå med, men jag antar att kravet för att platsa i laget var att ta av sig det lilla man hade på sig. Det får bli till en annan gång. En aning brända gav vi oss på eftermiddagen ut på en cykeltur till Playa del Inglés. Det är ett område med stora hotell och restauranger och fina möjligheter till nattliv, och inte särskilt mycket annat. Mamma fick problem med cykeln, kedjan hoppade ur, och jag som knappt lyckas pumpa mina egna däck fick leka mekaniker. Efter en hel del kladdig olja, svett och svordomar lyckades jag få kedjan på plats och kände mig ganska stolt.

Stranden. Tros att vi låg på solstolar och inte direkt på sanden som många verkade gilla, hade man nog sand precis över allt. Efter ett dopp i Atlanten blev det en härlig smörja av salt, sand och solkräm att smeta ut på kroppen.

På lördagsmorgonen gick vi på marknad. Det såldes allt från frukter och grönsaker till vackra dukar, kläder, hantverk, smycken och piratkopior på märkesvaror. Vi köpte jordgubbar och både jag och mamma hittade varsin sommarklänning. Gran Canaria är känt för sin odling av Aloe Vera, en mirakelväxt som är bra för allt, från solbränna och öppna sår och ärr till magsår och andra krämpor. Vi gjorde slut på en halv flaska Aloe Vera- gel som vi kladdade på våra solbrända kroppar under veckans lopp. Vi köpte också en Aloe Vera som vi kan ha att stå i köksfönstret och göra vår egen dundermedicin av. Efter marknaden njöt vi av jordgubbar och vitt vin till lunch. Sedan var det dags för ett pass i solen efter vilket vi tog oss till stranden och gick i butikerna där. Längs med strandpromenaden var märkesbutik på märkesbutik uppradade, men trots att Tax Free gäller på hela ön (lite som på Åland), blir inte märkesvarorna särskilt förmånliga. fönstershopping är kul ändå, och vi avslutade vår dag med skaldjurspasta.

Vi försökte vara så kulturella som möjligt, och åt sådant som är typiskt spanskt. Sardiner, paella, bläckfiskringar, den typiska mojosåsen och sangria eller spanskt vin till. Särskilt exotiskt var det dock inte när kyparen frågade vilket land vi kom från och gav oss en meny på finska när vi svarade att vi kommer från Finland.

Söndagen var den hetaste och blåsigaste dagen, och vi tillbringade den på stranden. Solen stekte från en klarblå himmel, och om det inte hade blåst skulle den nog ha blivit ganska olidligt. Jag tog min strandpromenad den dagen igen. Stranden har inga snäckor, i motsats till vad vi brukade hitta i Spanien då vi var där som små. I stället blev stranden stenigare ju längre bort man gick, och havet hade format stenarna alldeles släta och fina. Jag hittade en platt, jämn, näst intill perfekt cirkelformad sten. Jag hittade också en sten som hade formen av ett hjärta. Åtminstome om man använder sin fantasi. Den är inte slät och jämn, kantig, egentligen inte ens särskilt vacker. Alla skulle knappast ens se det som hjärtformat. Kanske är det så med kärleken- osymmetrisk, svår att förstå av sådana som inte ser mönstret. Hur som helst- båda stenarna är Guds skapelse, jämn och vacker eller inte.

Måndagen blev den sista dagen på stranden och vi lämnade tillbaka cyklarna samma dag. Vi besökte ett shoppingcenter och testade lokaltrafiken. Den fungerade trots glesa bussturer och en tidtabell som verkade vara uppsatt för syns skull. Taxi var ett annat sätt att behändigt ta sig fram på. Det var billigt och snabbt, och vi konstaterade att en taxiresa blev billigare än det för två vuxna är att åka buss i Helsingfors. Den sista dagen i solen blev vid poolen på tisdagen tills vi började vara genomstekta, och kvällen ägnade vi åt souvenirshopping.

Hela onsdagen gick åt till att resa. Bussen hämtade oss klockan tio och vi landade i Helsingfors kvart över nio på kvällen.

En vecka i solen är lagom om man inte gör något speciellt, och som avkoppling är Kanarieöarna ett bra resmål. Jag gillar klimatet, älskar doften av saltstänk och kan inte sluta beundra solnedgången över Atlanten. Vi får se vart nästa resa bär.