Vem ska trösta knyttet?

Vem ska trösta knyttet är utan tvekan det bästa, ledsammaste, sötaste och mest rörande jag har läst. Jag tror mamma har läst den för mig när jag var liten, men det är först nu som jag börjar förstå sig på innebörden. Börjar bli gammal och klok.
Tänk så mycket modigare man är när man är två.
Hittills har jag klarat mig ensam i Åbo utan några större problem, men jag är rädd för att jag kommer att gripas av hemlängtan och nedstämdhet så fort dagarna blir mörkare än de redan är. Den här veckan har kanske varit sådan, har tänkt på "hemma" mer än vanligt.
Har dock försvarsmekanismer att ta till när det är som värst. Tröstäta fungerar, choko är jättebra. Det sker dock efter min tröstmotionsrunda. Annars får jag skuldkänslor på köpet. Tröstshoppa är också okej, men kan inte ägna mig åt sådant alltför mycket. Bara när det är Galna Dagar. Är redan på lite bättre humör. Telefonsamtal brukar också trösta. Och så tar jag till den defensmekanism som Freud gladeligen skulle ha behandlat som ett intressant fall- eskapism. Dagdrömmeri och flykt från verkligheten.
Oj, så negativ jag låter. Gillar studierna, inte är det fråga om det. Och visst trivs jag. Gillar bara att analysera mitt beteende i vissa situationer. Är glad för det mesta, igår hade jag dock en sådan där vem ska trösta knyttet- känsla.

"...jag är så rädd för mårrans tjut och jag har ingen vän,
jag känner mig så övergiven nu i skymningen...
försök att lite trösta mig om du är stark och snäll,
jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll..."

I morgon får jag åka hem. Före det skall jag klara av studiebesök klockan åtta, en tent och en IT- lektion under vilken jag antagligen Facebookar som vanligt. Ser framemot Baggis. Ser framemot att få vakna hemma och njuta av lördagsmorgonen. Har sedan min sista match på lördagen. Sedan får jag se hur veckoslutet ser ut.
Kanske hittar jag ett knytt som vill trösta mig lite grann.