Torsdag.

Om ett träd faller i skogen och ingen är närvarande- låter det då?
Finns det ljud om ingen är där för att höra dem?
En hörselförnimmelse uppstår när ljudvågen får trumhinnan i örat att vibrera, för att sedan registreras som ljud och medvetandegöras hos den som hör. Om ingen är på plats när ett träd i skogen brakar ner, är det då ett ljudlöst brak? Eller braklöst ljud?
Tystast är det där det inte finns någon som hör.

Dygnet har bara 24 timmar att erbjuda. Det skulle vara bra att kunna muta tiden lite, få den att gå långsammare för att hinna med mer. Studierna tar en väldig massa tid, och även om jag gillar att studera och plugga skulle det vara skoj att hinna med alltmöjligt annat också. Antar att syjuntan, bokcirkeln, arbiskurser, författarverksamhet och kulturella upplevelser får vänta tills jag är en tant med mycket tid. Använder min fritid till nödvändigheter som länk, annan motion och sömn i stället. Gillar inte att prioritera.
Eftersom dygnet inte följer min rytm utan jag måste anpassa mig efter dygnet, gäller det att planera min tid ordentligt. Har insett vikten av att börja tentläsningen i tid- femhundra sidor kan man i praktiken omöjligt hinna läsa kvällen före. Det skulle vara enkelt om det var frågan om en tent, men när två större tenter följer på varandra är det lite knepigt. Nåja, det är bara att börja läsa. För tillfället kämpar jag med att förstå mig på neuropsykologin (den kognitiva delen är lättare), försöka läsa igenom en tvåkilosbok i utvecklingspsykologin (skojigare att ange mängden i kilogram än i antal sidor) samt finna intresse för fonetik och allmän språkvetenskap. Visst är det viktigt med fonetik och allt som har med ljud att göra, har nog mer problem med att komma underfund med språkvetenskapen. Varför göra något enkelt och naturligt som en mening till en svår och komplicerad sak? Varför försöka begripa sig på syntagmatiska och paradigmatiska relationer då det i praktiken är självklarheter och kommer naturligt utan att jag tänker på det desto mer? Kanske är det bra att vara arg på något- det fastnar om man minns vad det var man var arg på. För tillfället bråkar jag med morfem och lexem.

Känner man sig själv utan och innan? Kan man verkligen veta hurudan man är? Jag vet inte hur många gånger jag av en eller annan orsak har varit tvungen att beskriva mig själv, antingen i samband med frågeformulär, för att någon frågar eller för att jag själv funderar. Senast jag fyllde i något var en lapp som delades ut i våningen och som man kunde hänga upp på köksskåpsdörren så att de andra får ett hum om vem man är. Jag avskyr att beskriva mig själv, speciellt "med tre ord". Nåja, nog kommer man ju alltid på något, men det är ju inte hela sanningen om en själv. Möjligen inte ens tre sanna ord. Jag undrar om man inte i sådana sammanhang beskriver sitt idealjag.

Om jag var konstnärligt lagd skulle jag utnyttja det till att fylla ut mina tomma, vita väggar. Mitt rum skulle bli mer personligt och mindre sterilt. Får väl nöja mig med väggarna som de är. Börjar jag skapa något blir det visserligen personligt, men inget som jag skulle vilja pryda väggarna med.

Tidig väckning i morgon. Åttans morgnar borde förbjudas. Inte bara för att det är jobbigt att stiga upp när det fortfarande är mörkt, utan också för att jag inte får äta morgonmål i lugn och ro så länge jag vill. I såfall skulle jag vara tvungen att vakna klockan sex, och det är inte ett alternativ. Husis får vänta till eftermiddagen.
I morgon får jag åka hem. Glad åt att dygnet bara har 24 timmar.