Tillbaka till verkligheten

Hemma. Utvilad och solbränd.
Visst är det skönt att vara tillbaka efter en vecka under Marockos gassande sol, trots att jag nog längtar tillbaka med tanke på vädret. Det blev en riktigt lyckad semester, det tycker både mamma och jag.

På torsdag morgon åkte vi hemifrån strax efter sex och checkade in på flygfältet en halvtimme senare. Åt morgonmål på flygfältet och en second breakfast ombord på planet. Vet inte riktigt vad vi fick, det var en obestämd klump av något slag. Flygresan tog dryga fem timmar och vi landade i Agadir efter elva lokal tid. Vi vann hela tre timmar eftersom de inte har sommartid där.
Värmen slog emot oss när vi kom ut ur planet och solen sken från en blå himmel. Efter ett evinnerligt köande för passkontroll hittade vi vår buss som tog oss till hotellet. Väl framme fick vi marockansk whiskey, mintte. Det smakar tandpasta utspätt i varmt vatten. Av artighet måste jag svälja det. Poolen såg minst sagt lockande ut, och hotellet gav ett lovande första intryck. Packade upp och bytte om, och gick sedan ut för att se oss omkring. Kollade in stranden, ca nio kilometer lång med timglasfin sand. Vi gick sedan tillbaka till hotellet och åt lunch vid poolen och lade oss sedan i den varma eftermiddagssolen. Just det hade jag längtat efter.
Vi gick till stan och såg oss omkring den kvällen, och åt couscous till middag på en restaurang vid stranden. Couscous är visst något som äts rätt mycket i Marocko så det var ett måste att äta det åtminstone en gång. Eftersom det var midnatt finsk tid, nio lokal tid, och dagen hade varit lång, somnade vi ungefär då de andra hotellgästerna började söka sig ut.

Nästan varje morgon steg vi upp halv åtta och gick på morgonlänk. Jag sprang och mamma promenerade. Sprang genom stan och ner till stranden och sedan tillbaka längs med stranden. Där vågorna sköljt upp på stranden gick det alldeles utmärkt att springa, sanden var hårt packad till ett bra underlag.
Fredagen och lördagen såg ganska lika ut. Efter länken gick vi via poolen och paxade solstolar åt oss, och sedan gick vi för att äta frukost. Borden dignade av olika sorters vita bröd och söta bakverk samt äggröra och korv åt engelsmännen. Till vår förtjusning serverades det apelsiner och färskpressad apelsinjuice, och inget är så sött och saftigt som de marockanska apelsinerna. Under den veckan led vi åtminstone inte brist på c-vitamin. Lunch åt vi vid poolen, åt oss igenom restaurangens hela salladssortiment. På kvällen gick vi ut och gå, och märkte snabbt hur annorlunda kulturen är. Man får inte gå och titta i butikerna i fred utan att det skall komma någon som drar en i ärmen och frågar efter storlekar. Man kan inte ens gå förbi en affär utan att en försäljare skall ha en in i butiken och titta. De ser att vi har ett skandinaviskt utseende, och säger "bara titta, gratis titta". Känns hemskt att vara oartig och bara gå förbi, men det är det enda sättet att komma därifrån. Skulle man gå in i varje butik och av vänlighet titta och sedan köpa något skulle man till slut ha köpt femtio kameler i trä och en massa tofflor, utan att ha kommit mer än några meter fram längs shoppinggatan. Lite störande var det nog, efterosm man gärna hade gått in och tittat om man hade fått titta i fred.
På gatorna hälsade folk, något som man aldrig gör här. Försäljarna och kyparna frågade varifrån man kom, och sade "tervetuloa" och "hyvva paiva" när vi sade att vi är från Finland. Även folk på gatan hälsade och undrade varifrån vi kom, och gissade på Sverige, Norge, Danmark innan de kom på att gissa på Finland. En del gick med oss en bit av det naturliga skälet att de skulle åt samma håll. De skrattade när vi förklarade att det är is på vattnet på vintern i Finland och var trevliga och berättade om Marocko. Andra var mindre trevliga och följde efter oss även om de inte var på väg åt samma håll. Det var svårt att skaka dem av sig, och fick vara lite fräck för att de skulle förstå.
Muslimerna dricker inte alkohol, så några sådana otrevligheter som man kan se i Finland såg vi inte. Om finländarna var muslimer skulle vi inte ha alkoholproblem...
En dag skulle vi leta rätt på en slags marknad någon kilometer från där vi var. Vi traskade iväg utan att egentligen veta exakt hur vi skulle gå, och vid en korsning måste vi stanna för att ta oss en titt på kartan. En man märkte tydligen att vi såg ut som borttappade, lättlurade turister, och frågade om vi var på väg till Souk. Vi nickade, och han sade åt oss att följa efter honom. Snällt av honom att visa oss vägen tyckte vi. Han ledde oss inte längs den stora väg som vi hade tänkt ta, utan tog oss genom innergårdar och småvägar, och jag började småningom ana ugglor i mossen. Väl framme vid det som kallas Souk, slumområde med små stånd och en massa inkastare, ville vår guide inte lämna oss i fred. Han visade oss runt, och småningom gick det upp för oss vad han egentligen ville. Han tog oss till någon släktings butik och började envisas om att vi skulle köpa. Vi förklarade att vi bara ville gå för oss själva och se oss omkring, och han nickade och skulle ha betalt. Vi skällde ut honom och sade att vi aldrig bett om några tjänster, och hans glada leende försvann genast. Om en blick kunde döda, hade vi dött knall och fall... Betalade något smått och sade att vi inte tänker ge honom mer, och gick därifrån. Jag är inte riktigt säker om detta var den Souk som vi ursprungligen letade efter...

På söndagen steg vi upp halv sex- tiden, och kvart över sex stod vi utanför hotellet och väntade på bussen som skulle ta oss till Marrakech. Det är en gammal stad med en hel del historia, och det tog fyra timmar att ta oss över bergen längs den enda vägen som leder dit från Agadir. När vi kom fram var det fortfarande uppehållsväder, men det tog inte länge innan det började regna.Småningom forsade vattnet längs gatorna och man var smutsig ända upp till knäna. Vi hade en lokal guide som visade oss en känd moské, en koranskola och tog oss genom marknaden där. Ett intressant stopp vi gjorde var i ett "kryddapotek" som ägs av två bröder. De presenterade olika kryddor och krämer som är bra för rynkor och sådant, och det lustiga var att presentationen skedde på finska. Genom åren hade ägarna lyckats snappa upp de finska namnen på kryddor och krämpor, och kunde berätta på en nästan förståelig finska. Köpte fina hudkrämer och arganolja, som är bra mot rynkor och som kan användas vid solbad för att få en vacker brun färg. Mamma köpte kryddor, saffran får man nog inte så här förmånligt någon annanstans. Nu kan vi äta paella och lussebullar varje dag. Vi fick marockanskt till lunch, och fortsatte sedan vår vandring. Efter att ha gått en god stund i vätan fick vi ett par timmar fritid att ägna åt shopping. Gick sedan omkring på torget, vid fyratiden började det uppenbara sig ormtjusare och spåkvinnor och annat intressant. Plockade fram min kamera för att fota en ormtjusare. Hann inte knäppa bilden innan någon kom och placerade en apa på mig. Fick en lindrig chock och han tog min kamera och tog ett par bilder med mig och apan. Sedan skulle han ha 200 dirham för det. Det motsvarar ca 20 euro. Jag skrek åt honom att det var hans eget problem om han stoppar en apa i håret på mig, jag tänkte då inte betala. Det slutade med att jag gav honom några slantar, och om en blick hade kunnat döda hade jag dött en gång till. Inte nog med det- ormtjusaren som jag hade försökt fota kom och krävde pengar han med. Slängde ett par euro och stack därifrån, men kunde känna hans iskalla blick i nacken... Banditer är de hela bunten. När jag sedan tittade på bilden apmannen hade tagit, märkte jag att han inte fårtt med hela apan, utan bara min smått besvärade min och något luddigt på min axel. Efter fem var vi alla genomvåta och frusna, och busslasten samlades för att börja resan tillbaka. Efter en stund klarnade det upp till en vacker kväll. Otur att det skulle regna, det är lättare att falla för en stad om man inte behöver gå och titta på sina fötter för att undvika vattenpölar... Men en intressant stad är det. Alla hus är ljusröda och livligt är det hela tiden. Någon sade, att om man inte har besökt Marrakech så har man inte varit i Marocko. På hemvägen läste guiden godnattsagor för oss, bl.a. Alibaba och de fyrtio fövarna. Kul, den hade jag aldrig tidigare hört i sin helhet. Det var en lång dag, så jag somnade bums när vi kom till hotellet.

Vilade upp oss vid poolen på måndagen, och på kvällen gick vi till hotellets spa där vi hade tid till "hammam". Det är ett slags bastu, men inte särskilt varm. Satt först där en stund, och blev sedan tvättade från topp till tå med rotborste. Gammalt skinn lossnade och jag blev orolig att hon skulle skrubba bort min solbränna. Rena var vi åtminstone efteråt. Tisdagen tillbringade vi konstigt nog vid poolen.

Den sista dagen såg vi till att få tillräckligt av solen, så att man nästan tröttnade. Det känns bättre att åka hem då... På eftermiddagen gick vi på massage, det var inte särskilt effektivt, men avslappnande och skönt i alla fall. Sökte oss sedan till stranden där vi hittade en trevlig restaurang. Kyparen kom såklart och pratade med oss och frågade varifrån vi var. Sedan frågade han om jag var gift, och då jag inte kunde visa upp någon ring vände han sig vädjande till mamma och erbjöd henne en massa kameler om han fick gifta sig med mig. Mamma övervägde saken, kameler är värdefulla, så det skulle nog vara en god affär. Sedan kom hon på att kameler är svåra att få med sig hem, så hon skakade på huvudet och beklagade. Kyparen föreslog at vi skulle rida kamelerna upp till Finland, det skulle bara ta några år. Mamma tackade ändå nej. Jag fick i alla fall veta vad jag är värd...

Resan hem tog hela dagen. Åkte från hotellet kvart före tio på morgonen och landade nio på kvällen i Helsingfors. Har varit lite trött efter resan, men idag betalade jag nog tillbaka mina sömnskulder genom att sova bort halva dagen. Jag är nöjd med resan, det var skönt att få komma bort. Men alltid är det lika skönt att komma hem igen, det finns alltid något eller någon som man saknar och som inte kan ersättas med något annat någon annanstans. Marocko är värt att se.

Borta bra men hemma bäst.