Snöyra

Äntligen bestämde vintern sig för att komma. Bättre sent än aldrig. Risken med ständigt uppskjutna vintrar är att det snart innebär ingen vinter alls. Vinter i kalendern, men för mig innebär vinter snö. Hoppas jag slipper försöka förklara för mina barnbarn vad snö är, att de skall få uppleva den själva. Nåja den dagen, den sorgen, skall försöka passa på att njuta av snön nu när den äntligen finns.
Som den äkta finländare jag är förknippar jag snö med skidåkning. Nu menar jag verkligen längdskidåkning, även om nedförsbacke också är skoj. Men riktigt traditionell flataskidning är något jag tycker om. Det är jobbigt, antingen bakhalt eller inget glid, ilsket muttrande, armarna tröttnar, svetten rinner och tar man det inte försiktigt spårar man ut i svängarna. Jätteroligt! Hoppas jag hinner ut i spåret innan det bär av till Åbo.
Det var bättre förr. Minns dagar då vi var små och plumsade i snön på gården, byggde snögubbar, fästningar och grävde gångar i snöhögarna som folk skottat ihop. Vi kunde vara ute i timmar, plötsligt hade det bivit alldeles mörkt och man kunde knappt se något alls. Mamma fick ropa in oss och så stod vi i tamburen genomvåta och med knallröda kinder. Minns bastubad och svalka i snön. Minns skidturer på isen, sportlovsresor till större backar och tånttande i offpistarna. Undrar om det någonsin kommer att bli en riktig vinter igen.
Måste passa på att vara lite barnslig så länge det finns snö.

Ibland har jag lust att göra som Mumin- proppa mig full med barr och gå i ide.

Snön lyser upp världen en aning. Och tanken på att vi går mot ljusare tider tröstar mig. Så länge morgnarna är mörka har jag dock nytta av min Wake-up light jag fick i julklapp. Klockan åtta går solen upp i mitt rum och fåglarna börjar kvittra. Hittills det mildaste sättet att vakna på som jag känner till, och det verkar fungera. Har varit på gott humör de senaste morgnarna och jag ler när jag kravlar mig ur sängen.
Ända tills jag tittar mig i spegeln.

Det som göms i snö kommer upp i tö.