Sensommar

Oj, vad jag har njutit av livet denna vecka! Sommaren kom, bättre sent än aldrig, och jag har fått tillbringa tiden på simstadion och på stranden, har fått leva stugliv hela helgen, och det bästa av allt är att det har skett i sällskap av goda vänner. Vad skulle det har blivit om jag hade varit för mig själv?
Det bästa med vänner är samtalen man har, långa pratstunder där man talar i förtroende för de andra. En möjlighet att få tala ut, dela med sig av det som tynger en. På fredagen var det snarast tjejsnack.

Jag har haft en omedveten tanke i huvudet under den här veckan. "Njut nu så länge detta varar, snart är det slut på allt roligt". Visst, sommaren tar slut om ett par veckor, men jag kom på att jag bör ändra lite på den där tanken. "Njut nu och fortsätt göra det även när sommaren börjar dra sig tillbaka för att komma åter om nio månader. Snart börjar något alldeles nytt, se framemot det i stället för att sörja förlusten av frihet och sommarlov." Det är spännande att börja studera. På alla sätt. Jag har chansen att börja med det ämne som jag äntligen kommit på att intresserar mig. Jag känner få, allting är nytt och främmande. Till råga på allt är det i Åbo. Det betyder att jag bor ensam, måste ta hand om mig själv. Visst ser jag framemot allt detta, säkert snarast för att det är spännande. Tillsvidare försöker jag vara positivt inställd och se det roliga i min situation. Ser mig cykla till akademin på min fina Jopo i alla slags väder, ser mig sitta på föreläsningar med mappar och anteckningsmaterial framför mig, ser mig sitta i biblioteket och se smart och koncentrerad ut, ser mig gå på gym eller på en joggingtur och komma till mitt lilla rum för att äta makaroner med ketchup som jag tillrett alldeles själv, ser mig släppa in gäster och ser mig komma hem på veckosluten, glad och nöjd med allt jag har. Jag har försökt förtränga den djupa känslan av saknad jag kommer att ha. Saknaden av allt det jag har idag, som jag inte kommer att ha om två veckor. Möjligheten att träffa mina vänner under veckan. Möjligheten att spela i samma lag (eller möjligheten att alls kunna spela fotboll). Möjligheten att kunna vara hemma (plötsligt blev "hemma" ett väldigt känsloladdat ord). Och efter årsskiftet kommer det att vara jag som kommer hem på "permission".
Jag är entusiastisk, ser verkligen framemot studielivet. Jag tror det kommer att vara mina känslor som gör det allra svårast för mig. Jag kan dock tänka att det bara är frågan om ett år. Det går snabbt. Tar ett år i sänder. Och den bästa känslan av allt, det som gör det möjligt för mig att våga åka utan att ångra mig och klamra mig fast vid allt det jag nu har, det är känslan av att de jag lämnar, familj, vänner, Jan, finns kvar här och tar emot mig när jag kommer hem. Vare sig det är för bara ett veckoslut eller för alltid. Jag har en trygg hamn att återvända till. Saknaden kanske snarare kommer att kännas som en trygghetskänsla och längtan i stället för något otrevligt tomrum inom mig.
Skolorna börjar på tisdag. Haha, skadeglatt kan jag fortsätta sommarlovet.

Jan fyller 22. Det att andra blir äldre innebär att jag också blir det. Lyckligtvis är jag tonåring ännu länge. Sedan kan jag börja fundera på ålderskriser på allvar.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
Vilken tröst, evad som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta
Giver ju åt varje nyfödd dag
Dess beskärda del av fröjd och smärta,
Möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
För var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
Han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
Om än oviss syns min vandrings stig.
"Som din dag, så skall din kraft ock vara",
Detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
Blott vid dina löften, Herre kär,
Och ej trones dyra tröst förspilla,
Som i ordet mig förvärvad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
Taga av din trogna fadershand
Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
Tills jag nått det goda land.

Någon nämnde denna psalm idag. Den ger åtminstone mig lite trygghet. Med- och motgång hör varje dag till. Vi klarar det ändå.

...och låt i frid oss åter till nattens vila gå.