Kampen om den sanna kärleken

Av alla dejtingdokusåpor som någonsin gjorts slår nog My Antonio alla rekord när det gäller falskhet och ytlighet. Kanske är dejtingprogram en möjlighet för någon att finna den rätta, samtidigt som programmet underhåller resten av befolkningen. Men om den här nya serien (startade idag) leder till något annat än förnedring av desperata kvinnor och en TV- publik som gottar sig på andras bekostnad så är jag förvånad.
Huvudpersonen är Antonio Sabato jr, även känd som den halvnakne hunken i Calvin Klein- kalsonger. På stranden på Hawaii står en hög med amerikanska kvinnor som påstår sig älska Antonio (åtminstone älskar de hans kropp), och på en båt står snyggingen som innerst inne, bakom skalet av muskler och ytlighet, är en mjuk och god man som söker den kärlek man ser i filmer. Det förtjänar ju även en modell, som ständigt får uppmärksamhet och längtande blickar bara för att han råkar vara snygg. Stackare.
Jag har inte särskilt höga förväntningar när det kommer till den här sortens program, och slutet av varje avsnitt slutar i allmänhet med den spännande elimineringen. Den här gången skedde det redan på stranden i början av avsnittet, efter att Antonio kollat på sina kandidater en stund. En fick gå- utseendet föll helt enkelt inte i Antonios smak. Är man inte fysiskt attraherad så är man inte. Då är det inte någon vits att ens försöka bli bekant.
Nåja, jag kall inte jomsa mer om programmet, och jag tänker inte se resten av avsnitten. Kanske är du av annan åsikt, men jag tycker inte att jag behöver se på genomdåliga jenkkidejtingprogram för att bli överygad om att sann kärlek hittas här hemma också. Jag är glad åt att se det här hemma, unga människor i min värld som hittar varandra, som har sin egen kärlekshistoria. Där två personer faller för varandra utan att tävla mot andra (fast visst händer det väl) och där man knappast blir eliminerad på basis av utseendet. I såfall kan man vara lycklig, det skulle knappast ha blivit ett så lyckligt förhållande. Jag kan bara glädjas åt att man inte behöver tävla för att vinna äkta kärkek, utan att den finns i den realityserie jag själv lever i. Jag har min egen Calvin Klein- hunk, och jag har inte behövt stå och bli jämförd med tio storbystande kvinnor som åmar sig för att vinna hans hjärta. Jag blev vald ändå, och jag vet att det är äkta. Jag får vara mig själv. Jag gör mitt bästa för att vara det och acceptera mig på samma sätt som han accepterar mig.
Back to reality.