Önskelista

När vi var små brukade jag och mina bröder så här års skriva en önskelista till Julgubben. Den skulle läggas under mattan, så att tomtarna skulle hitta den. Varifrån den traditionen härstammar har jag ingen aning om, men så gjorde vi i alla fall. Och det fungerade ju, när det närmade sig jul försvann listan plötsligt. Tur det, annars hade vi ju kanske inte fått några klappar alls!
Här om dagen såg jag en pojke i tåget som satt och bläddrade i en leksakstidning. Det har vi också gjort, de var det bästa som kunde komma med posten när julen närmade sig.
Det var lättare att önska sig saker förr. Kanske behövde man mer saker, och så lekte man ännu och utbudet på leksaker var oändligt. Lätt kunde man få ihop en lång lista på mer eller mindre seriösa önskningar. Det var nästan tävling om vems lista som var längst. Hälften av önskningarna var där som utfyllnad så att listan skulle bli längre. Det var rätt så dumt, men det ökade ju chanserna att få något som stod på listan.
Kanske är gåvor viktigare när man är liten. Kanske är det ett slags bekräftelse på att man är älskad, något som med stigande ålder ersätts av annat. Då räcker det med gester och vänliga ord för att förstå att folk bryr sig om en.
Med åren blev det svårare att hitta på vad man skulle önska sig. På riktigt. När listan förkortades till tre-fyra saker (vid den tiden trodde jag inte på Julgubben längre, men pinsamt länge höll jag på med önskelistorna), var det bara saker jag verkligen ville ha eller verkligen behövde.
Nu vet jag knappt vad jag önskar mig.
I takt med att önskelistan blev kortare och vikten av att få saker minskade, ökade vikten av och fröjden i att ge julklappar. Det är minst lika roligt att fundera ut vad man skall ge åt sina nära och kära som att vara nyfiken på vad man kommer att få. Det bästa och mest stämningsfulla med julförberedelserna är att hitta de perfekta gåvorna, komma hem och vara hemlighetsfull och ha en liten tomteverkstad där paketpappren prasslar och tejpen slösas i takt med julmusik.
Jag vet inte vad jag önskar mig i år. Visst finns det saker jag behöver, och definitivt en hel del saker jag skulle vilja ha. Men egentligen är det inte så viktigt. Det låter tillgjort att säga så här, men så är det bara. Inför julen funderar jag inte på vad jag vill ha. Jag funderar mer på vad jag vill ge.
Det jag vill ha är en julgran, en stämningsfullt hem där det doftar jul. Jag vill ha släkten omkring mig och ett julbord som dignar av traditioner. Jag vill ha fyra brinnande ljus i adventsstaken och bara sitta och andas in julnatten.
Om jag därtill får en massa julkappar är det ju bara ett plus.

Förväntansfull adventstid.