Skräckupplevelse

Jag har tandläkarskräck. Det konstaterade jag idag, en gång för alla, och nu är det inte fråga om en liten rädsla eller lite nervositet inför tandläkarbesöket, utan det är fobi med allt vad det innebär.
När jag var i lågstadieåldern hade jag oturen att ha mjölktänder som inte ville lossna av sig själva, utan tandläkarens hjälp var nödvändig. Jag fick uppleva ett antal otrevliga tandutdragningar, som har påverkat mitt förhållande till tandläkaren för all framtid. Nu var det tre år sedan det senaste tandläkarbesöket, så det var hög tid att ta mod till sig och beställa en tid. Bara kontroll, inget värre än det.
Traditionell behaviorism säger att allt beteende är inlärt, och att även rädslor och fobier handlar om ett "fel" inlärt beteende. I terapi mot fobier tillämpas teorin genom att lära sig ett nytt beteende, där man inte är rädd, och det görs genom att vänja sig. Face your fears, kort sagt. Idag hade jag en ypperlig möjlighet att komma över min rädsla, och en bra erfarenhet kunde ge mig en ny uppfattning av tandläkarens farlighetsgrad.
Jag intalade mig själv att jag alltid har överdrivit denna rädsla för tandläkaren, och eftersom det inte passar en nästan 21 år gammal person att inte våga gå, bestämde jag mig för att inte vara så larvig. Jag klarade av att inte vara nervös under förmiddagens föreläsning, men när jag sedan sysselsatte mig med psykiatriläsning började jag få lite somatiska symptom på grund av en undermedveten oro. Nåja, jag var inte alltför orolig, och till och med sittandet i väntrummet var mindre ångestfyllt än jag hade föreställt mig. Det skulle nog gå bra.
Det var när jag satt mig i tandläkarstolen och den där klara lampan riktades mot mig och en slang stoppades i munnen på mig, som jag greps av panik. Flashback! Inte direkt ett visuellt minne, men kroppen tycks inte glömma otrevliga upplevelser. Tandläkaren konstaterade att jag hade en massa tandsten (vilket kanske inte var så konstigt) och när hon skulle visa hur jag skall använda tandtråd fick jag en otrolig obehagskänsla. Det gör ju inte ont, men jag började känna blodsmak och samtidigt domnade mina händer. Det var meningen att jag själv skulle hålla i en spegel och titta när hon demonstrerade tandtrådsanvändningen, men det går ju inte så bra att se när man krampaktigt kniper ihop ögonen. Det blev bara värre när tandstenen skulle skrapas bort, och till sist spände jag alla muskler i hela kroppen, kallsvettades och grät. Hyperventileringen ledde till yrsel och det var först när jag kom hem som jag kände att jag slappnade av.
Jag skulle möta min rädsla och komma över den. Beteendeterapin fungerade inte, och min bild av tandläkarbesök består: blod, skräck och tårar.