Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne

Vänner och såna man känner

2011-09-12T21:31:00.002+03:00

Jag har vänner som förstår mig och vänner som försöker förstå mig. Egentligen spelar det ingen roll, de har ändå en viktig gemensam nämnare.

En del frågar "hur går det" utan att egentligen förvänta sig ett annat svar än "helt okej". Då får de också det svaret. Så är det bra med det.
Andra frågar för att de verkligen är intresserade. Då får jag fundera först, innan jag svarar. För hur ärlig får man egentligen vara? Dessa få som på riktigt bryr sig förtjänar visserligen ett ärligt svar, så då får de ett då.
Jag har ett sjätte sinne som säger mig vilka som verkligen bryr sig.
Jag har också en spärr som gör att jag inte svarar ärligt även om de uppriktigt skulle fråga.
Jag väljer själv vem jag anförtror mig saker åt.

Vissa synonymer tycker jag inte alls är synonymer. Snäll och vänlig till exempel. För mig är det helt olika saker. Det finns många vänliga och trevliga personer men det är få jag skulle beskriva med ordet snäll.
Kompis och vän är också olika för mig.
Men det är väl hur man tycker.

Omrutiner och omidentitet

2011-09-03T22:45:00.005+03:00

Av arbetsskäl rörde jag mig på stan denna lördagsförmiddag och fann mig vid något skede på Salutorget. Satt på spårvagnshållplatsen och tänkte tanken "så skönt det skulle vara att komma till stan en lördagsförmiddag och ta en kaffe och bulle på Salutorget och bara sitta och titta och njuta av höstluften". Sedan tänkte jag "men det går ju inte, på lördagar tränar vi och städar vi, vi hinner inte med sådant".
Vem har bestämt det? Ingen. Tänk hur svårt det ändå kan vara att bryta mot sådant man alltid gör. Jag kan ju inte rubba mina lördagscirklar. Eller?

Ibland händer det saker som kan förändra resten av livet och som man bara måste acceptera. En trafikolycka kan göra en rullstolsbunden för resten av livet. Ett handikapp som omformar en, som man måste leva med och som blir en del av den nya identiteten. "Han i rullstol" blir den nya hänvisningen. Eller "hon i brillor", även om glasögon inte kan betraktas som ett handikapp, men dålig syn kanske ändå är en del av identiteten, Det är bara att acceptera. Sådant man ändå inte kan ändra på.
Hur är det med sådant man kanske skulle kunna ändra på, komma ifrån? Om man bara skulle orka och idas försöka. Kämpa för eller bara acceptera?

Idag är det den tredje september. För 44 år sedan skedde högertrafikomläggningen i Sverige.

Livslust?

2011-09-02T19:54:00.001+03:00

En orsak för mig att stiga upp varje dag.

Marionettdocka

2011-09-02T15:45:00.003+03:00

Känner mig som en marionettdocka.
Visserligen har marionettdockor inte några egna tankar, åsikter eller någon egen vilja, så de protesterar inte när någon annan styr dem.
Just nu är det någon annan som styr mig, drar i trådarna och utan att desto mera be om min åsikt styr mig dit jag egentligen inte skulle vilja. Eller kanske vill jag, jag vet inte. Ibland försöker jag protestera, andra gånger ids jag inte ens försöka. Dansar på som den som har makt över mig tycker att jag ska göra.
Samtidigt som jag sitter bredvid och tittar på dansen. Det där är inte jag. Eller?

Linas klagovisa

2011-08-18T10:30:00.005+03:00

Stackars Lina. Hon har säkert alla skäl att klaga över sitt liv ibland. Det har vi väl alla. Eller?
Vi är stressade, trötta, har inte råd med märkeskläder och maten på jobbet går inte att äta så vi är tvugna att ta med egen lunch. Ungarna skriker, grannen väsnas, bussen kör i en vattenpöl och dränker oss, tågen står och husis kommer inte på morgonen som den bör.
Lina är piga. Det är inte de flesta av oss. Hon klagar, ja. Men ändå kan hon skratta. Är hon lycklig?

Nedan hittar du Linas skäl till att vara lite marrig. Och till den som inte har någon aning om vad jag talar om: http://www.youtube.com/watch?v=gtHGoD5rb38

Varför är det inte rättvist varför har en del så bra
och en del ska vara pigor med ett evigt slit var da
Varför är just jag en piga det kan man fundera på
Varför får jag aldrig rosor och varför ska det vara så

Varför ska jag mata grisar och varför ska jag mjölka kor
Varför har jag ingen klänning som är fin och fina skor
Varför har jag ingen festman när det finns dom som har två
Varför får jag aldrig rosor och varför ska det vara så

Varför får jag aldrig dansa och får aldrig gå på fest
Varför ringer väckarklockan när jag sover allra bäst
Varför regnar det på söndan just när jag ska ut och gå
Varför får jag aldrig rosor och varför ska det vara så

Varför är jag inte vacker och varför är jag inte fin
Varför har jag inga pengar inte ens en symaskin
Varför är jag ful och fattig det kan man fundera på
Varför får jag aldrig rosor och varför skrattar jag ändå?

Jag är inte piga. Jag har ganska mycket mer än Lina (men kanske kan lycka inte mätas i ägodelar, framgång eller välstånd). Därför skriver jag en egen text. En som är lite tvärtom.

Livet är nog inte rättvist men jag har det ganska bra
Jag är ung och får studera, blir kanske färdig någon dag
Hur jag är så lyckligt lottad det kan man fundera på
Alltid får jag inte rosor men jag är ganska nöjd ändå

Jag har ett hem och mat på bordet och en TV som är stor
Jag har många snygga kläder, ja och rätt så många skor
Inte är vi särskilt rika, lottovinst man hoppas på
men ändå efter betalt hyra finns det pengar kvar ändå

Jag har nästan aldrig bråttom, jag får alltid sova ut
Jag behöver inte stressa ens om brödet tagit slut
Jag kan baka goda kakor, jag ställer gärna till med fest
Jag har många goda vänner som gör att en bra dag blir bäst

Jag har ofta lätt att skratta, har humor och självironi
När jag är lessen får jag gråta för att åter sen glad bli
Jag är inte nån Miss Finland men ser väl skaplig ut ändå
Kondisen den kan väl hindra diabetes av typ två

Jag har en mamma och en pappa och två jag kallar lillebror
En familj som alltid finns där, ett stöd större än man tror
Och så har jag vid min sida en älskad man, så underbar
som älskar mig och som mig stöder, tillsammans är vi ett hett par

För allt vi nu har får vi tacka, ljus är också framtidsvyn;
eget hus i Mosabacka och alla barn i Bullerbyn
Sommar sol och ljuvlig grönska kan mitt hemland bjuda på
Ja, jag har allt som man kan önska, varför klagar jag ändå?

Tillbaka

2011-08-10T07:21:00.002+03:00

Jag fick en känsla av déjà-vú igår när jag drog på mig fotbollskrona intill Sokkaris sandplan. Det var här jag började när jag var elva. I HPS. Nu började jag igen.
Jag har länge haft en känsla av att något fattas mig, något eget. Jag slutade spela fotboll för ett par-tre år sedan då jag kände att studierna tog för mycket tid. Eller var det bara en förklaring? Ett svepskäl? Något logiskt, rationellt? Hur som helst märkte jag för en tid sedan hur mycket jag saknar spelandet. När jag bestämde mig för att sluta hade jag ingen lust att börja i ett lag där man spelar på skoj. Det var allt eller inget. Nu passar skoj perfekt för mig. Två gånger i veckan, fjärde divisionen, lagets kondition räcker i genomsnitt 50 minuter och man marrar när det regnar. Förhållandena är lagombra, sandplan och man får minsann släpa med sig egen boll och vattenflaska då det inte är samma lyx som på högre nivå.
Kanske är det det här jag har saknat. Kanske är det ännu en fix idé, ett försök till att hitta mig själv. Jag har i alla fall inget att förlora. Jag släpar mig gärna till träningarna, hoppas att vi är fler än tre och bara njuta och ha roligt.

Sandiga skor, äcklig boll, svettiga skydd och blöta, illaluktande strumpor. Undrar var jag skall förvara detta då vi inte har en bastu att använda som förråd (det gillades inte av mamma...)?

Uppmuntrans värde

2011-08-02T15:25:00.002+03:00

Idag lärde en pojke sig att cykla. Hörde ljubelrop och vände mig om. Längs med sandvägen kommer en liten kille vinglande på en pytteliten cykel följd av sin mamma skuffande på en barnvagn och två karlar som hejar på med upplyfta händer till en segergest.
Inget kunde få de strålande ögonen och det breda leendet att suddas ut.
Tänk vilket stöd den pojken har.

København

2011-07-11T21:42:00.003+03:00

Kastrup fram till Hotel Saga
två stjärnor, man kan ej klaga
Rummet kvavt och rätt så hett
i gången dusch och toalett
Passar oss precis

Det är skönt att bara ströva
inga planer man behöva
Strøget under klarblå himmel
Smørrebrød i Nyhavns vimmel
På danskarnas vis

I Carlsberg en eller tu borg
Fönstershopping och loppetorg
Hungrig behöver ingen gå
rød pølse i brød nu som då
Eller kanske is

Vinkar glatt åt herr Andersen
Havfruen är en liten en
Minigolf på Amager strand
Danmark är vindmöllans land
Bra i sommarbris

Trots att vi ju är turister
leker vi danska cyklister
Bycykel upp till Kastellet
sedan slappa på hotellet
Sedan ut og spis

Mat på Det Lille Apotek
utmärkt val av plats för käk
När vi nån dag pengar har
kanske vi mat på Noma tar
Äta har sitt pris

Fem dagar har vi gått och gått
Vardagsmotion har vi fått
Lämnar hovedstaden sedan
Resfebern den stiger redan
Nästa gång Paris?

Inte ens utslitna fotbollsskor kunde sabba det den här gången

2011-06-29T21:05:00.004+03:00

Igår tog Jan med sig mig och fotbollen ut i parken. Efter en del marrande från min sida kom vi iväg och det är jag tacksam för. Jag vet inte när jag senast rört en fotboll. Ett år sedan kanske och då var jag väl i samma bollfrämmande situation. Jag var nog lite tveksam men tydligen är muskelminnet det minst senila. Bollsinnet fanns kvar och snart började jag känna att det här var något bekant, något jag gjort förr. Tänk att jag inte har vetat om hur mycket jag saknar fotbollen! Inte har jag någon styrka eller snabbhet längre men kanske är det något jag vill hitta tillbaka till. Undrar varför jag gav upp.
Det är bara en bit av mig som varit försvunnen en tid. Ibland märker jag hur främmande jag är. Eller hur främmande mitt gamla jag är. Jag tappade bort mig själv. Har varit borta rätt länge nu. Småningom, bit för bit, börjar jag komma tillbaka och jag hittar små saker som tidigare var delar av mig. Många bitar är ännu försvunna och en del kommer knappast tillbaka. Inte vill jag ju vara mitt gamla jag, men mitt nya jag får gärna ha några bekanta egenskaper och personlighetsdrag. Varje dag upptäcker jag nygamla sidor.

Glass är förrädiskt gott.

Om jag hade vingar

2011-06-17T19:56:00.002+03:00

Hörde denna för första gången idag. Av någon anledning rörde den mig.

http://www.youtube.com/watch?v=sIgZMhiva_M&feature=related

Maailmaan, mä avaraan,
jos mennä voisin vaeltamaan
ja voisin nähdä kaiken sen,
myös paikankin niin lämpöisen.
Mikä ohjaa kohtaloa?
Mikä on ollut ainiaan?
Maailmaan, mä avaraan
jos mennä voisin vaeltamaan
ja voisin nähdä kaiken sen,
mi viepi ihmisen onnehen.

Kaihoten nyt katselen,
kun lentää tuolla lintu pienoinen,
se nousta korkealle saa
ja näkee kauniin, kauniin maan.
Täällä nurmet, metsät vihannoi,
puut vetten pintaan heijastua voi.
Miksi jäisin ikävään,
kun lintu siivin lähtee lentämään?
Mä lapsi maanhan olen vain
ja täällä tehtäväni sain.

Vaikka joskus vaeltaa
mä voisin kauas merienkin taa.
En omaa maata unhoittaa
mä silti tahdo milloinkaan.
Minne vaiheissani joudunkin,
taas mieli tänne palaa takaisin.
Niin kuin muuttolinnun tie,
ain elon polku varmaan kotiin vie,
ja mielen lämmön suuren saa
tää kaunis, armas synnyinmaa.

Lätta på trycket

2011-06-12T15:30:00.002+03:00

Att gråta ut,
bara låta tårarna komma utan att desto mera behöva förklara varför,
och att tala ut,
bara låta allt som hjärtat gömmer bubbla upp,
kan jämföras med känslan man får av att låta morgonkaffet få ha sin verkan.

Bara få lätta på trycket
släppa allt
låta det komma
för att efteråt få ha den där sköna känslan av lättnad.

Saknas: riktning

2011-05-28T20:36:00.004+03:00

Jag gick igenom en liten kris för någon vecka sedan. Eller kanske var det ett litet utbrott i den kris jag har på känn att ha pågått länge. Hur som helst fick jag en tanke som jag inte kunde släppa i första taget och som jag gick och funderade på ganska länge. Det gällde vad jag egentligen gör med mitt liv. Vad finns det egentligen för mening med det jag håller på med? Skall det ens finnas någon mening? Åtminstone tycker jag att det skall kännas meningsfullt för en själv. Och det var på den punkten jag började tvivla.
Mitt liv har följt ett sådant där tryggt och naturligt mönster. Trygg barndom, klarade skolan galant, fortsatte studera direkt efter gymnasiet och pang fyra år sedan skriver jag gradun och funderar på att bli färdig nästa vår. Därmemellan har jag flyttat hemifrån och gift mig och börjat ett liv i en ny familj. Kanske var det det som skrämde mig. Jag har ju inte gjort något speciellt som andra kanske har hunnit med, utbytesår, mellanår, resor... Jag har aldrig varit så beroende av studiestödet att jag de sista dagarna har levat på tonfisk och nudlar. Jag har inte ens bytt ämne eller någonsin behövt tvivla på att jag valt fel bransch. För talterapeut är vad jag skall bli, det tvivlar jag inte en sekund på. Men redan? Ska jag börja arbeta redan om ett år? Då är jag garanterat fast. Jag är för ung för att bli vuxen-vuxen. Det känns som att jag har missat något, försummat något, låtit bli att ta chanser. Å andra sidan har det inte kommit några speciella chanser att nappa på. Jag har inte heller sökt.
Något fattas mig, känns det som. Kan bara inte sätta fingret på vad det är. Något speciellt, något att uppleva. Vad det skulle vara vet jag bara inte. Det är bara en känsla.
Jag är väl för trygg i min vardag, för trygg med mönster och rutiner, så att jag inte kan göra sådant som på något sätt avviker från det jag är van vid. Kanske borde jag bara släppa taget.
Jag har tidigare nämnt min Paulo Coelho- kalender, och den här veckan och nästa har ett par bra citat.

"Färden börjar vid ett vägskäl. Där kan du stanna upp och fundera över vilken väg du skall ta. Men stå inte och tänk för länge, för då kommer du aldrig att komma ur fläcken." (Ur Krönika- handledning för bevarandet av vägar.)
Kanske borde jag a) sluta fundera lite vid vägskälen och inte alltid välja den lättare eller tryggare eller b) inte stå och fundera för länge för då blir jag bara kvar där jag är.

"Det är möligheten att förverkliga en dröm som gör livet spännande." (Ur Alkemisten.)
Kanske borde jag a) lägga märke till när möjligheterna kommer emot eller b) över huvudtaget veta vad det är jag innerst inne drömmer om.

Kanske är det meningen att jag inte gör något som är lite speciellt. Kanske behövs jag precis där jag är. Vem vet. Men lite tråkigt känns det som.

Kanske var det bara en tillfällig tanke jag fick. Jag har nog lyckats släppa den men ibland stör den mig ändå. Febrilt söker jag mitt speciella. Bakar bröd. Kanske är det ett desperat försök att hitta det som är mitt. Vem vet, kanske jag börjar samla fjärilar i sommar...

Veckovila

2011-04-27T19:58:00.002+03:00

Lördagar och söndagar är på våra nya arbetstimlistor markerade med ordet veckovila.
Det säger nog så mycket mer om vad man borde göra på lördagar och söndagar än vad veckoslut gör.
Veckoslut beskriver mer hur jag är efter en intensiv vecka.
Veckovila är väl det jag borde praktisera.

Sökes: lämplig kandidat

2011-04-11T19:17:00.002+03:00

Jag blir inte klok på valmaskinerna och jag har jättesvårt att hitta en kandidat vars siffra jag vill skriva på lappen och droppa i valurnan på söndag. Dels beror det på att jag inte är så insatt i vad som pågår i politiken och vissa frågor har jag helt enkelt inga åsikter om. Jag vet inte vilka åtgärder som är bäst för landets ekonomi och jag har inget att säga till om pension, barnbidrag, EU eller skatter. Jag vet helt enkelt för lite. Å andra sidan vet jag väldigt bra vilka frågor som är viktiga för mig, men få kandidater håller med mig på samtliga punkter.
Så nu söker jag en kandidat som tror på Jesus och därmed vill stöda äktenskap mellan man och kivnna, som tycker att embryon har ett människovärde, som tycker att svenska fortsättningsvis skall vara obligatoriskt i skolan, som inte är invandrarfientlig, som inte vill skära ner på vård och basservice vare sig det gäller unga eller gamla, som vill arbeta för att minska inkomstklyftorna, som vill satsa på kollektivtrafiken, som tycker att gratis utbildning är toppen och att studeranden skall stödas och uppmuntras på alla sätt, som är ekologisk men inte extrem... Och som är sig själv, inte ger omöjliga vallöften och som strävar efter ett gott samarbete men ändå kan stå på sig.
Fick knappast med allt, men det skulle ju vara en början. Säg till om du är min kandidat så lovar jag att rösta!

Drömmar

2011-03-19T16:57:00.003+02:00

Jag är knappast den enda som har sådana där drömmar som bara får förbli drömmar, som kanske inte är till för att förverkligas. Jag är knappast den enda som om det bara var möjligt skulle packa kappsäcken och flytta till en söderhavsö och tillbringa resten av livet i en hängmatta. Eller resa världen runt. Eller flytta till en ö i skärgården för att författa. Eller öppna ett hotell. Jag läste någonstans att av alla drömmar som kvinnor nämner är den populäraste att någongång öppna ett litet bageri, café eller något motsvarande på någon liten idyllisk ort. Det hör nog till mina drömmar måste jag erkänna. Tänk att få ha ett eget café som lockar gäster med en härlig doft av nybakt bröd och som kan erbjuda husmanskost och härligt enkla och läckra bakverk. Oberoende vad det är, handlar det väl i grunden om att bara få släppa allt och börja om och få en chans att förverkliga sig själv på ett eller annat sätt. Det är kanske inte möjligt att förverkliga drömmar av detta slag, på grund av verkligheten, vardagen, livssituationen eller brist på mod. Kanske ska drömmarna bara få finnas, för att ha något att tänka på ibland när man behöver koppla bort vardagen.
Jag är alldeles nöjd med min vardag nu, och mina drömmar får förbli sådana åtminstone tills vidare. Jag är nöjd med mitt yrkesval och behöver bara semester nu och då för att sedan orka ta tag i vardagen igen. Visserligen söker jag ständigt mening i det jag gör, men för det mesta är jag ganska tillfreds. Små projekt funkar bra för att upprätthålla meningen med livet (eller det jag själv tycker att är betydelsefullt, en känsla av att göra något vettigt). Så nu har jag ett nytt. Får se vart det bär. Skapade en ny blogg, så den som är intresserad har möjlighet att följa med mig in i min matvärld. Matbloggar är inget nytt fenomen. Men något nytt för mig.
Coming soon:
frejagrejar.blogspot.com

Fjällfrid

2011-03-06T20:31:00.001+02:00

Fann frid i fjällen.
Eller?
En veckas paus från vardagen är något människan tycks behöva, och för mig kom den veckan väldigt lägligt. Även om jag inte kan skryta med fullpackade arbetsdagar och grym studiestress, var jag ändå i ett skrikande behov av att få komma bort. Helt bort från rutiner och annat som styr mig och som jag försöker styra. En villkorslös vecka där planering inte behöver ingå och där det inte finns förpliktelser. Frihet att bara vara. På gott och ont. Jag vill ju planera och kontrollera. Och hur har man kontroll över frihet?

Veckan i Åre var lyckad, med vackert väder, sköna dagar med frisk luft och både backar och skidspår var i fantastiskt skick. Skidresor är något av en tradition i vår familj, och som för min del de senaste åren fallit bort av olika orsaker. Att nu få följa med väckte en del nostalgiska känslor. Vintersemestrar har sin charm, trots att solstranden och bikinin inte ingår. Att tränga in hela familjen i en stuga är rätt så mysigt, och efter en hel dag ute, bastu och middag är hela familjen ganska utslagen och sängfärdig.

En vecka i skidspåret och i backen var nog skön. Åkte inte lika mycket backe som förr, men kul var det och de otroliga utsikterna kan man inte få nog av. Flataspåret lockade, och det är nog något speciellt med skidåkning som jag inte kan förklara. Det är en sådan där en hata-eller-älska-gren, för vissa går det inte alls hem och andra bara längtar efter att få susa fram ner för sluttningar och spurta uppför långa backar tills blodsmaken börjar dominera i munnen. Jag hör till den senare kategorin. På gott och ont.
Åre erbjöd utmärkta spår, solsken och perfekt skidföre, och det är svårt att beskriva lugnet och friden jag upplevde i det gnistrande, tysta vinterlandskapet. Helt ensam i min egen takt, i mina egna tankar i min egen värld. Ett par timmar att umgås med mig själv. Inte för att jag vet om jag hittade mig själv. Hittade nog en sida av mig själv som jag redan visste fanns, men som kom fram när jag skidade. En sida som ständigt strävar efter mer. I detta fall fler kilometrar. För vem? För vem vill jag uppnå och visa något? Mig själv? För att bli nöjd? Jag kan ju inte göra något halvdant, jag kan inte komma tillbaka till stugan och känna att jag inte är nöjd. Jag vet bara inte var gränsen går, när det är tillräckligt. När jag stupar i spåret? Eller skulle det räcka med mindre?
Det är en frid som saknas. Jag trodde jag skulle finna frid i skidspåret, vilket jag på ett sätt gjorde. Men det är en större frid jag söker, och den hittas inte hos mig själv.
Skidspåret beskriver ganska bra den väg jag går på nu. Vit, skimrande och fridfull med en lyckokänsla någonstans i grunden, men lång och utsugande och som inte vill ta slut. Målet är i siktet, men det skidar jag förbi för att ta ett nytt varv. En cirkel jag inte kommer ur.

Tillbaka i vardagen igen, där jag hör hemma. Sportlovet innebär på något sätt att vintern är slut. Åtminstone är skidsäsongen det, jag har inte längre samma iver att dra ut i spåret och jag kan bara vara nöjd med skidvintern. Dessutom är dagarna längre, och efter att ha varit borta en vecka märks det mycket tydligare. Före sportlovet släcktes gatulamporna när jag kom till jobbet. Nu slocknar de medan jag väntar på bussen. Väntar på den morgon då min klarljusväckarklocka inte längre behövs.
För min del får snön gärna smälta. Längtar efter våren på alla sätt. Speciellt efter att få plocka fram mina nya joggingskor och börja rulla fram på nytt. Kanske förnyelse börjar från skorna.

Ps 86:11

Växlande väder

2011-01-25T21:48:00.001+02:00

Vintervädret är ej stadigt
iskall kyla till plusgradigt
väder som växlar i kulör
så är det ock med mitt humör.

Ömsom gråkall ömsom solig
går från instängd till förtrolig.
Det är ej lätt att förutspå
skinnmössa eller stövlar på?

Stormar ute , sol här inne
eller tvärtom i mitt sinne.
Ett oväder är ur balans
oförutsägbar var nyans.

I behov av mida fläktar,
inte för att jag försmäktar,
men när framtiden beträder
klarar jag ej orosväder.

Så hjälp mig nu att finna ro,
väderrapporten kunna tro,
vara som våren lugn och blid
om så ens för en liten tid.

Kampen om den sanna kärleken

2011-01-20T21:59:00.000+02:00

Av alla dejtingdokusåpor som någonsin gjorts slår nog My Antonio alla rekord när det gäller falskhet och ytlighet. Kanske är dejtingprogram en möjlighet för någon att finna den rätta, samtidigt som programmet underhåller resten av befolkningen. Men om den här nya serien (startade idag) leder till något annat än förnedring av desperata kvinnor och en TV- publik som gottar sig på andras bekostnad så är jag förvånad.
Huvudpersonen är Antonio Sabato jr, även känd som den halvnakne hunken i Calvin Klein- kalsonger. På stranden på Hawaii står en hög med amerikanska kvinnor som påstår sig älska Antonio (åtminstone älskar de hans kropp), och på en båt står snyggingen som innerst inne, bakom skalet av muskler och ytlighet, är en mjuk och god man som söker den kärlek man ser i filmer. Det förtjänar ju även en modell, som ständigt får uppmärksamhet och längtande blickar bara för att han råkar vara snygg. Stackare.
Jag har inte särskilt höga förväntningar när det kommer till den här sortens program, och slutet av varje avsnitt slutar i allmänhet med den spännande elimineringen. Den här gången skedde det redan på stranden i början av avsnittet, efter att Antonio kollat på sina kandidater en stund. En fick gå- utseendet föll helt enkelt inte i Antonios smak. Är man inte fysiskt attraherad så är man inte. Då är det inte någon vits att ens försöka bli bekant.
Nåja, jag kall inte jomsa mer om programmet, och jag tänker inte se resten av avsnitten. Kanske är du av annan åsikt, men jag tycker inte att jag behöver se på genomdåliga jenkkidejtingprogram för att bli överygad om att sann kärlek hittas här hemma också. Jag är glad åt att se det här hemma, unga människor i min värld som hittar varandra, som har sin egen kärlekshistoria. Där två personer faller för varandra utan att tävla mot andra (fast visst händer det väl) och där man knappast blir eliminerad på basis av utseendet. I såfall kan man vara lycklig, det skulle knappast ha blivit ett så lyckligt förhållande. Jag kan bara glädjas åt att man inte behöver tävla för att vinna äkta kärkek, utan att den finns i den realityserie jag själv lever i. Jag har min egen Calvin Klein- hunk, och jag har inte behövt stå och bli jämförd med tio storbystande kvinnor som åmar sig för att vinna hans hjärta. Jag blev vald ändå, och jag vet att det är äkta. Jag får vara mig själv. Jag gör mitt bästa för att vara det och acceptera mig på samma sätt som han accepterar mig.
Back to reality.

Småsaker

2011-01-17T18:25:00.000+02:00

Småsaker kan bli rätt så stora, speciellt om man hakar upp sig på dem. En del kan stjälpa hela dagen, andra kan rädda den.
Jag är rätt så fast vid vissa rutiner, och det kan bli problem om saker och ting inte går som jag tycker att de skall då. Morgonen är en sådan där orubblig ritual. Det är den viktigaste stunden på dagen, eftersom den avgör huruvida dagen börjar bra eller dåligt. En bra start på dagen är således ett gott tecken på en bra inställning inför dagen, och tvärtom- en usel morgon är inte en särskilt bra start. Till mina morgonrutiner hör ett ordentligt morgonmål, en stor kopp kaffe och lusläsning av Hufvudstadsbladet i lugn och ro. Det innebär att jag reserverar en timme för en lugn och skön morgonstund innan det är dags att köra igång dagen på riktigt. Jag njuter.
Idag, liksom några dagar förra veckan, har jag blivit utan morgontidningen. Det är otroligt att en sådan liten detalj kan reta mig, men plötsligt bara försvinner frukostens värde. Vad är kaffet och äggsmörgåsarna utan tidningen? Ingenting. Den bästa stunden efter att jag vaknat är som bortblåst, och jag är lika grinig som min trötta man som blivit uppryckt alltför tidigt. Suck.

Vilken tur att det finns småsaker som kan göra en bra dag ännu bättre. Jans specialdessert, till exempel. Oj, så Jacky Makupala smakade gott. Undrar när jag senast har ätit chokladpudding.

Hur mycket skall man låta småsaker påverka? Jag är rätt så känslig, speciellt när det är småsaker som stör mig. Sunt är det att ta vara på små goda ting, svårare är det att inte bry sig om de små retsamma. Skall öva mig i bägge färdigheter.

Dags att läsa morgontidningen. Bättre sent än aldrig. Den damp ju ner i postluckan ändå :)

Värdesättningar och självvärdering

2011-01-08T09:55:00.000+02:00

Hur ofta får du beröm? Ofta, antar jag. Du får beröm för hur goda bullar du har bakat eller för hur duktig du var som kämpat dig igenom vinterns obligatoriska skidtur. "Snygg frisyr" och "du är så flitig" eller liknande kommentarer får vi nog tillräckligt av, och uppmuntrande kommentarer förstärker sälvförtroendet och håller självkänslan vid liv. De är viktiga. Dessa kommentarer får oss att vilja fortsätta vara duktiga, lyckas på arbetet, ta fler skidlänkar eller ändra frisyr så ofta som möjligt. På gott och ont. Beröm och uppskattning är ju något vi vill ha mer av, vilket gör att man ständigt kommer att sträva efter att göra saker man vet att andra värderar högt. Om jag skall välja en orsak till dagens utbrända stressamhälle, är det just detta- man får beröm för sina prestationer. Det man gör, det som syns utåt, är det som definierar oss som personer. Man tillskrivs egenskaper som "duktig i skolan", "vältränad" eller "framgångsrik". Man har en massa förväntningar att leva upp till, man vill ju förbli atleten som man beskrivs som, och börjar man slappa har man misslyckats och är inte längre samma duktiga idrottskämpe i andras ögon.

Hur ofta kommer nån fram till dig och säger "du är viktig för mig", "du är värdefull", "du är snäll och du värmer mig"? Hur ofta får du beröm för den du är? Knappast lika ofta som någon tycker att din tröja klär dig. Vi är rätt så sparsamma på den här typen av komplimanger, och jag tror det är något vi skulle behöva mer av. En hel del av prestationsångesten skulle säkert försvinna om vi oftare blev påminda om att vi duger precis som vi är. Om vi kunde ta emot sådant beröm, skulle vi ju inte behöva anstränga oss för att nå något mer. Vi behöver bara vara.

Det vi gör präglar vår personlighet, och självklart är det viktigt att bli uppmuntrad när man har gjort någo bra. Risken är bara att det blir det enda i livet- att visa för andra att man duger. Viktigare är att fundera på för vem man gör det man gör. För sin egen skull eller för att andra förväntar sig det? Och hur ofta vågar du vara stolt över dig själv? Inte bara för det du har gjort, utan för den du är. Hur ofta säger du till dig själv att "du är bra och du duger"? Alltför sällan.
Kanske borde vi försöka att ge varandra ett bra självförtroende på andra grunder. I stället för att säga "snygg tröja" kan vi ärligt säga "du är söt". Och när vi träffar någon vi tycker mycket om kan vi ju säga hur mycket personen betyder för en, även om kramen kanske talar för sig.
Det är svårt att säga sådant, lätt blir djupare känslor outtalade. Svårare är ändå att ta emot det och komma ihåg att se sig själv som värdefull och viktigt. Den känslan får man lättare när man har gjort något bra, inte när man bara har varit sig själv. Så krama om dig själv och tala om för dig själv att du är bra. Gå sedan ut och prestera som den värdefulla person du redan är, inte för att söka värde i det du presterar.

Ha en bra dag!

Efter jul (nr 200)

2011-01-03T14:22:00.001+02:00

(melodi: Nu är glada julen slut, slut, slut)

Nu är barr i varje knut, knut, knut
granen kunde kastas ut, ut, ut
liksom vårat blomsterfång
som flög ut från vår balkong
det gick snabbt och smidigt!

Skinka, lådor är vi trötta på,
nötter, pepparkakor likaså
vi håller paus tills nästa år
då vi julmat äta får
för då vill vi ha det!

Julen den var väldigt vit i år
hoppas flera sådana vi får
så kan min kära man och jag
njuta av var jullovsdag
ut i flataspåret!

Nu är glada julen slut, slut, slut
önskar jag kunde dra söderut
för att återhämta mej
julen var ju ett ståhej
men lika härlig, alltid!

Nu har det nya året knackat på
vad komma skall kan man ej förutspå
ett annat år än det som gått
vad som kommer vet Gud blott
Gott nytt år till alla!

Dan före dopparedan

2010-12-23T22:08:00.000+02:00

Undrar vem som kom på julstädning. Rätt så fyndigt, städat blir det ju, och det ordentligt. Det är inte varje vecka man kryper på knä och skurar golv.
Undrar vem som kom på julmaten. Traditioner är toppen! I år lärde jag mig göra sötad potatislåda. Får se vilken av traditionerna jag försöker mig på nästa år.
Undrar vem som kom på julgranen. Någon som kunde ana hur gott det doftar och hur stämningsfullt det blir med ett träd med ljus inomhus?
Undrar vem som kom på att ge julklappar. Någon som ville ha eller som ville ge? Eller någon som gillar vackra presentpapper?
Undrar vem som tyckte att choklad hör julen till. Någon som ville samla på sig ett godislager som räcker hela året? Rätt så bra tanke, det fungerar åtminstone hos oss.
Undrar vem som kom på fenomenet julstress. Det var den dummaste idén hittills. Alldeles onödigt. Varför stressa över julklappar och matlagning när man kan ta det med ro? Det är mycket roligare så, både för en själv och för alla runt omkring. Det popbegreppet kunde man skippa helt, av någon anledning får magsår och utbrändhet alltid en plats i jultider.

Undrar vem som kom på att över huvudtaget fira jul. Undrar om julstädning, mat, gran, presenter och stress var den ursprungliga idén. Kanske spelar det ingen roll. Bara man själv vet varför man yrar runt och söker den perfekta klappen, kryper runt lägenheten och dammar av lister och äter sig sjuk av choklad. Så länge man njuter är väl det mesta okej.

Passa på och njut av dina traditioner, det du förknippar med julfirande. De egna och bekanta är alltid de bästa traditionerna. Kanske vet du ändå bäst själv varför du firar jul.

Dags att återgå till att njuta av vårt skinande hem och börja den sega väntan på morgondagen. Choklad och film är inte helt fel trots allt.

God jul!

Barrdoft

2010-12-21T21:00:00.001+02:00

Granen är inne
julfrid i sinne
väcker ett minne
om jul

Önskelista

2010-12-05T22:04:00.000+02:00

När vi var små brukade jag och mina bröder så här års skriva en önskelista till Julgubben. Den skulle läggas under mattan, så att tomtarna skulle hitta den. Varifrån den traditionen härstammar har jag ingen aning om, men så gjorde vi i alla fall. Och det fungerade ju, när det närmade sig jul försvann listan plötsligt. Tur det, annars hade vi ju kanske inte fått några klappar alls!
Här om dagen såg jag en pojke i tåget som satt och bläddrade i en leksakstidning. Det har vi också gjort, de var det bästa som kunde komma med posten när julen närmade sig.
Det var lättare att önska sig saker förr. Kanske behövde man mer saker, och så lekte man ännu och utbudet på leksaker var oändligt. Lätt kunde man få ihop en lång lista på mer eller mindre seriösa önskningar. Det var nästan tävling om vems lista som var längst. Hälften av önskningarna var där som utfyllnad så att listan skulle bli längre. Det var rätt så dumt, men det ökade ju chanserna att få något som stod på listan.
Kanske är gåvor viktigare när man är liten. Kanske är det ett slags bekräftelse på att man är älskad, något som med stigande ålder ersätts av annat. Då räcker det med gester och vänliga ord för att förstå att folk bryr sig om en.
Med åren blev det svårare att hitta på vad man skulle önska sig. På riktigt. När listan förkortades till tre-fyra saker (vid den tiden trodde jag inte på Julgubben längre, men pinsamt länge höll jag på med önskelistorna), var det bara saker jag verkligen ville ha eller verkligen behövde.
Nu vet jag knappt vad jag önskar mig.
I takt med att önskelistan blev kortare och vikten av att få saker minskade, ökade vikten av och fröjden i att ge julklappar. Det är minst lika roligt att fundera ut vad man skall ge åt sina nära och kära som att vara nyfiken på vad man kommer att få. Det bästa och mest stämningsfulla med julförberedelserna är att hitta de perfekta gåvorna, komma hem och vara hemlighetsfull och ha en liten tomteverkstad där paketpappren prasslar och tejpen slösas i takt med julmusik.
Jag vet inte vad jag önskar mig i år. Visst finns det saker jag behöver, och definitivt en hel del saker jag skulle vilja ha. Men egentligen är det inte så viktigt. Det låter tillgjort att säga så här, men så är det bara. Inför julen funderar jag inte på vad jag vill ha. Jag funderar mer på vad jag vill ge.
Det jag vill ha är en julgran, en stämningsfullt hem där det doftar jul. Jag vill ha släkten omkring mig och ett julbord som dignar av traditioner. Jag vill ha fyra brinnande ljus i adventsstaken och bara sitta och andas in julnatten.
Om jag därtill får en massa julkappar är det ju bara ett plus.

Förväntansfull adventstid.

Kära farmor

2010-10-22T21:10:00.000+03:00

Ida Marita Skult
23.12.1918-4.10.2010

Idag tog jag farväl av dej, farmor.
Det är med djup saknad och stor glädje jag får ta avsked. Jag inser nu att du inte längre finns, annat än i mitt minne. Därifrån försvinner du nog inte så lätt.
Det var en fin begravning, ska du veta. Du är lycklig, du som har så många som ville hedra ditt minne idag. Du har betytt mycket för många, du har satt spår i mångas liv. Vi var där allihopa, vi som brukar samlas till diverse kalas. Dina barn. Din familj. Det viktigaste.
Årets första snö singlade sakta ner under seremonin. Psalm 391 fyllde kyrkan.
För mig har du allid varit gammal. Alltid varit farmor. Alltid funnits, och nu märker jag vilket tomrum du lämnar efter dig. Det tomrummet kan jag nu bara fylla med minnet av dig.
Jag kommer att minnas dig för den du var, kommer att ha minnen från olika situationer där du finns med. Speciellt de tillfällen då vi alla har varit samlade, du, dina barn med familjer. Dagen före julafton samlades vi alla hos dig för att fira din födelsedag. Vi klädde granen, och du var alltid noga med att de danska flaggorna skulle upp. Sedan drack vi kaffe och åt sju sorters kakor.
Vi fick höja på rösten ordentligt då du inte hörde, och vi hade roligt på din bekostnad när din hörapparat tjöt.
Du var omtänksam, varm, vis och söt.
Du var konstnär, du var historieberättare, släktforskare. Du berättade många gånger om dina resor med din pappa sjökaptenen, och du berättade gärna för oss om våra förfäder.
Traditioner finns till för att hållas fast vid. Du målade påskägg åt oss varje år. De skulle gömmas för att sedan hittas. Namnsdagsbarnet fick en chokladplatta. Det fick också den som klippte gräset på Arvika.
Arvika var dig kärt, och jag har en del sommarminnen därifrån. Jag har suttit i lilla stugan och målat vackra konstverk, har klättrat upp i klätterträdet så högt att du en gång blev riktigt arg, du brukade bjuda på köttfärslimpa med plommon i, och så hade du alltid choklad i den där bruna skålen. I trädgården bjöd du på äppelbakelser och saft som var så sur så vi fick sätta sockerbitar i den. Ännu sommaren för ett år sedan stapplade du envist omkring i trädgården och grävde i blomrabatterna. Arvika höll dig vid liv.

Du tog hand om oss, du höll oss ihop. I kyrkan idag insåg jag hur stolt du kan vara över ditt liv. Stolt över dina barn, din familj. Och jag blev lycklig och lugn när pappa berättade att du innan du dog hade sagt att du nog har haft ett bra liv. Jag är tacksam för att du fick vara en del av mitt liv.

Idag insåg jag att du är borta. Jag sörjer dig, men jag kan med frid låta dig bli till ett minne. Jag tror att du hade frid med dig själv, att du gärna hade stannat kvar för att se hur det går med oss, men att du ändå nöjd och belåten med det liv du har fått leva. Jag fick aldrig veta om du trodde på ett liv efter detta, men kanske ses vi därhemma.

När vi kom hem idag kunde jag inte låta bli att kolla vårt godisskafferi. Vi är inte särskilt snabba när det gäller att äta godsaker, och jag hade ett minne av att vi fortfarande hade mignonägg kvar från påsken. Det var precis som jag hade hoppats. Ett av äggen var det som du hade målat till mig förra påsken. Det står Freja på det, och du har målat en röd höna. Då vällde tårarna fram.
Vad är inte mer passande idag, än att äta påskägg i slutet av oktober? Till minne av dig.

Bred dina vida vingar, o Jesus över mig.

Bibeln som rättfärdighetssnöre

2010-10-19T21:37:00.000+03:00

Jag följde Bibelläsningsplanen och läste igenom Bibeln på ett år. Minus en vecka eller så, för jag var så himla duktig. Duktig? Var målet med projektet att vara duktig? För mig blev det till sist så, och därmed var resultatet av kampanjen en flopp. Jag skulle inte rekommendera planen för någon, för i det stora hela är min erfarenhet negativ. Huj, så ärlig jag är, men i det här fallet har jag inte samvete nog att säga att jag tycker att jag har lyckats.

En del positiva saker fann jag nog i att läsa Bibeln systematiskt. För det första ger det en helhetsbild över vad som finns i boken, och att en gång ha läst allt ger en ganska bra översikt. Hur mycket som har fastnat är en annan sak. Regelbundenheten gav mig också rutiner. Jag tvingade mig själv att läsa varje dag, och rutiner är ju bra. Dessutom fick jag ju nog någonting ut av att läsa, så gott som varje gång fick jag ett ord som på något sätt talade till mig eller gav en aha-upplevelse.

Tyvärr kan regelbundenhet, rutiner, tidspress och kryss i rutan väcka den där lilla prestationsfixeringen och tävlingsinriktningen som finns åtminstone hos mig. Det gick rätt så bra i början då motivationen var hög och syftet med planen var klar, men småningom skyndade jag mig igenom dagens kapitel för att få kryssa av att jag har läst. Motivationen sjönk i takt med att de mindre intressanta gamlatestamentliga böckerna kom emot, och syftet med min läsning blev allt mer oklart. Det blev så att själva läsandet och kryssandet var det centrala, inte det som stod i texten.En del morgnar lyckades jag klara av de tre kapitlena på en kvart innan jag måste rusa till bussen, och den som brukar läsa Bibeln ibland kan säkert stämma in i påståendet att det är omöjligt att inte bara tillägna sig innehållet i tre kapitel på en kvart utan i vissa fall omöjligt att traggla sig igenom textmängden på den tiden. Jag kunde lika gärna ha kryssat i dagens rutor utan att öppna Bibeln desto mer. Men det hade ju varit fusk.
Skenhelighet så det sken om det. Så kände jag mig.

Jag beundrar och avundas dem som känner sin Bibel, som har läst den flera gånger om från pärm till pärm, framlänges och baklänges och upp och ner. Som förstår, som vet och som hittar. Jag hör inte till dem, och ärligt talat har jag inte läst igenom Bibeln i sin helhet eftersom jag snarast lät blicken flyga fram över släktregister och lagar om offer eller mått på tabernakel. Och det är ju en ganska stor del av Bibeln det...

Kanske är inte alla lämpade för sådan läsning. Jag tror en del är givna förmågan att läsa och begrunda, studera, Bibeln och lära sig den. Det måste ju somliga kunna, för att kunna undervisa och utgå från det som står i Bibeln (ifall man håller den som rättesnöre...). Men att ha läst Bibeln ska inte ses en måttstock på fromhet, och det försöker jag intala mig själv. Annars går man i den fällan som jag gick- att läsningen blir en prestation och ett krav.

I år bojkottar jag Bibelläsningsplanen. Jag tror jag får mer ut av att läsa ett kapitel i taget och studera det med eftertanke i stället. Jag antar att jag inte är lämpad för att lära mig och kunna Bibeln. För mig är det nog förståelse och en förmåga att kunna tillämpa det som står där en uppgift jag har. Jag har hållit på med min nya lässtil en vecka ungefär, och redan nu märker jag att det fungerar för mig. Jag har inte läst varje dag, och när jag har glömt eller inte riktigt hunnit eller kanske inte haft lust, har jag inte tvingat mig själv att läsa ändå. När jag har läst har jag också kunnat begrunda Ordet, och det har gett mig så myckt mer än tillfredsställelsen av känslan av att vara duktig.
Jag har lugnat mig.
Kanske borde jag göra det på andra områden i livet också.
Inte heller livet är en prestation.

Frid.

Kalendervisdom och personligt flumm

2010-10-12T09:54:00.000+03:00

Jag har en jättefin kalender. En med illustrationer av Catalina Estrada och citat ur Paulo Coelhos verk. Jag har läst några av Coelhos böcker, och visst är hans tankar djupa och öppna för ännu mer djup. Så varje gång jag får vända blad i kalendern stöter jag på en ny tanke. Ibland träffar citatet mitt i prick, det kan rentav beskriva den dag eller vecka jag lever i.
Andra gånger har jag ingen aning om vad tanken bakom tanken är. Som det här till exempel, ett citat ur Krönika- Antonio och hans öde: "Allt som en vanlig människa gör i livet för henne närmare Gud." Jag har försökt fundera ut vad han kan mena med det, men jag har nog inte kommit på något som stöder påståendet. Jag kan räkna upp en hel del saker man kan göra som inte för en närmare Gud.

Visdomsord ur Handbok för ljusets krigare:
"Gud använder tystnaden för att lära oss om att ta ansvar för orden.
Han använder tröttheten för att vi skall förstå uppvaknandets värde.
Han använder sjukdomen för att lyfta fram hälsans välsignelse."

Vissa dagar undrar jag om Gud har något han vill försöka säga mig. Väcka mig, kalla på mig. Jag vet inte riktigt vad han är ute efter, jag har inte lyssnat så noga den sista tiden. Så ta tag i mig då, ruska om mig riktigt ordentligt! Jag är för trög för att fatta små vinkar.

Den här veckans citat är taget ur Segraren står ensam.
"Den som inte känner igen dörren till problemen lämnar den till slut öppen, och så kan olyckorna ta sig in."
Jag har lämnat flera dörrar på vid gavel. Speciellt den dörr där objudna gäster kan ta sig in. Sådana där som gör att jag fokuserar på fel saker, på det värdsliga, på mig själv. Till sist brydde jag mig inte om att stänga dörren.
Hittade dörren nyligen. Gör mitt bästa för att puffa fast den igen, men den har blivit lite trög, lite rostig. Samtidigt kämpar jag med att öppna dörren som jag alltid borde ha öppen- dörren som tar mig till Gud.

Ur Krönika- Historier från latinamerika:
"I stället för att hålla på och förbanna platsen där han föll borde han leta efter det som fick honom att falla."
Kanske det. Hittar man orsaken kan det hjälpa en att gå vidare, att känna igen krokbenen och lära sig att akta sig i framtiden. Men orsaken kanske inte hittas. Då är det kanske bara bättre att glömma fallet, sluta grubbla över varför, och bara gå vidare. Det som har hänt kan ingen ändra på. Jag försöker se framåt i stället.
Ny dag, nya tag.

Fröken Ur(artad)

2010-08-15T22:18:00.000+03:00

Försöker knyta havsband.
Omöjligt, så varför ens försöka?

Bara i dig har min själ sin ro...
Kanske därför denna o-ro.

Trampade hem från sommarens sista arbetstur på fredagen.
Idag har jag sovit till klockan nio.
Första gången på jag vet inte hur länge som jag inte hade väckarklockan att vända mig till.
Första dagen på länge som jag bara har låtit gå.
Planerat oplanerad.
Skönt (?).
I morgon är jag tillbaka hos Fröken Ur igen.

Rastlös själ söker ro.
I blåbärsskogen jag fann den.
Tillbaka i stan försvann den.

Skall försöka förvandla min tillvaro till en blåbärsskog.

Och eventuellt satsa på mer samanhängande inlägg. Skall bara gå och samla ihop mina tankar som ligger utspridda här och där.

Sommarsvett och tårar

2010-07-14T22:03:00.003+03:00

Före midsommar såg det ut som att sommaren hade en lite trög start, den ville inte riktigt komma igång. Den kom igång i alla fall, och den slog till ordentligt. Härligt! Och svettigt. Tur att jag trots mycket jobb och långa dagar har fått vara lite ledig och ta igen mig i hettan.
Sommaren är så annorlunda nu. Jag längtar tillbaka till barndomssomrarna då veckorna tillbringades på lande och flera dagar i sträck ute i skärgården. Veckor med bra familjen. Det lär dröja ett tag tills jag kan uppleva sådana somrar igen. Lyckligtvis kunde vi vara ett par dagar på lande, så jag fick en liten dos av riktig sommar.
Sommarjobbet stör lovet en aning, men å andra sidan gäller det bara att ta tillvara på den tid som finns för sommarnöjen. Det är ljust länge, så kvällarna känns inte så sena, och en ledig tisdag kan jag bra tillbringa för mig själv på stranden.
Om det är något man skall göra på sommaren så är det att njuta. Det borde jag göra mera. Ibland märker jag att jag har svårt att slappna av, att njuta av att vara med människor, äta god mat, blunda och slicka i sig en härligt svalkande glass... Njuta av livet. Sådant som har varit så lätt. Sommaren går förbi om man inte njuter av den till fullo. Därför skall jag börja njuta nu.

Jag kan inte påstå att jag njuter av värmen på jobbet. Svetten rinner och jag blir dåsig och trött. Men jag vill inte klaga eller önska mig 25 grader i stället. Jag får bara vara tacksam för sommaren, om det så skall betyda genomvåta kläder och en ständigt klibbig känsla.
På tal om svett måste jag nämna en lite pinsamhet, rentav en klassisk sådan. Igår träffade jag ett par vänner för att grilla lite sommaren till ära, och jag tog bussen på eftermiddagen. Det var en rätt så varm åktur, och för att undvika en svettig kjol vek jag undan den lite så att jag inte satt direkt på den. Smart, tyckte jag. Steg sedan av bussen 25 minuter senare och gick en bit till köpcentret där jag skulle träffa mina vänner. Väl inne hann en ung och vänlig dam upp mig och påpekade försynt att min fåll är lite dåligt nerfälld. Det hade hon minsann rätt i, den var inte nerfälld alls. Så jag hade gått från busshållplatsen och in i köpcentret med mina gulvitrandiga Snoopytrosor blottade för omvärlden. Det svalkade gott.

Nu är det dags att försöka gå och lägga sig. Antagligen innebär det bara svettiga lakan och sömnlöshet tills lägenheten avkylts tillräckligt, men jag tror att morgonturen i morgon kräver att jag försöker sova lite.

Njut av sommaren! Och av att leva.

Variation i vårt dagliga bröd

2010-05-30T18:38:00.001+03:00

Att få vårt dagliga bröd behöver vi inte bekymra oss för, och det kan vi bara vara tacksamma för.

Hur vårt dagliga bröd smakar bekymrar jag mig för ibland. Helst skall det inte vara torrt och inte altför vanligt. Varför inte göra något smaskigt av det man fått?

I brist på sysselsättning har jag under veckan som gått har jag stått en hel del i köket. När jag inte har gjort det har jag bläddrat i kokböcker och funderat ut vad jag kan göra av de bär jag har i frysen, kvarg som håller på att bli gammal och vad vi kunde äta på söndag som för en gångs skull kunde vara något annat än pasta och sås av något slag (även om det alltid är gott med pasta). Förra lördagen såg jag och en av mina matglada goda vänner filmen Julie & Julia, och mitt matlagningsintresse fick ett uppsving. Jag skulle definitivt inte åta mig ett projekt som Julie i filmen (kocka sig igenom en hel kokbok på ett år), men åtminstone skulle jag kunna börja laga något utöver det vanliga, något jag aldrig har lagat förr. Även om det låter svårt skall det inte få hindra mig, jag kan ju inte säga att jag inte kan förrän jag har försökt. Det är väl bara att följa receptet? Visserligen brukar jag för det mesta improvisera när det kommer till matlagning, men inspirationen får jag genom att bläddra bland recept. Så kanske är det en liten utmaning att sträva efter att alltid testa något nytt. Sedan får min man antingen godkänna eller förkasta maträtten. Nu vet jag att inte servera spenatsoppa alltför ofta... Idag blev det kycklingfilé inlindad i serranoskinka, saffranpotatis och tomater och champinjoner i ugn, och det fick bättre respons. Vägen till mannens hjärta går genom magen.
Projekt Tömma-frysen-på-bär-innan-vi-får-nya är också i full gång. Jag har bakat kakor, muffins, gjort vispgröt och yoghurt... Kommer någon på något mer? Kanske borde jag ställa till med bärfest.

Matlagning har tydligen blivit ett intresse för mig. Tillsammans med ett par vänner har vi träffats en gång i månaden för att laga mat och umgås, och matlagningen har blivit ett bra sätt att umgås på. Ett intresse hos oss alla, och något som möjliggör en trevlig kväll tillsammans och varje gång nya smakupplevelser. Mat är som känt något som är av social vikt, något som förgyller själva gemenskapen. Och vi har hur roligt som helst!

Kanske blev jag huslig av mig när jag gifte mig. Jag känner det inte som en plikt att stå i köket där kvinnans plats traditionellt sägs vara, utan jag har nog valt den platsen riktigt själv. Det är hur roligt som helst att planera menyn och gå till butiken för att shoppa ingredienser. Matlagningen är en skön och avslapnande sysselsättning (då jag känner att jag har tid och ingen press), och när rätten ser ut som den ska, när kakan är snygg och brödet vackert känner jag mig riktigt stolt. Kanske är det min prestationsinriktade och perfektionistiska sida som behöver bekräftelse. Jag försöker vara anspråkslös, men jag älskar att höra "mm så gott" och att se att maten smakar. Då gottar jag mig i mitt inre. Det bästa med att laga mat är att få bjuda andra till bords. Att få vara värdinna.

Tck för maten sa soldaten, jag vill inte diska faten.

Tidsstillestånd

2010-05-05T13:58:00.001+03:00

Jag kunde inte motstå frestelsen. Jag vet hur beroendeframkallande det är, och att jag inte kommer att kunna slita mig innan det är klart, men förpackningen som låg på skrivbordet såg alldeles för lockande ut. Så jag slet upp den och högg i.
I julas försvann jag in i en härligt blommande trädgård. Nu drömmer jag mig bort till solnedgången i Venedig.
Somliga får ro av att lyssna på musik. Andra kan förlora greppet om tid och rum när de målar eller sysslar med handarbete av någon form. Någon (hit hör jag) kan sitta försjunken i en bok och koppla bort allt som är omkring sig. En riktigt bra bok kan man ju bara inte lägga ifrån sig, och plötsligt kan flera timmar ha förflutit utan att man har märkt det.
Den här gången har jag inte börjat på en ny bok. Det var ett nytt tusenbitarspussel jag inte kunde låta vara.
Det är något märkligt med pussel. Det tar tid, när det är svårt är genomsnittshastigheten fem bitar i timmen, och ibland verkar inga bitar vilja passa. Men jag har inte bråttom. Jag behöver inte tappa tålamodet. Jag kan bara sitta försjunken i mina tankar, lyssna på musik och låta bitarna falla på plats, sakta men säkert. Det är inte svårt att få tiden att gå på det sättet, och det är inte svårt att orka hålla på. Det svåra är att slita sig. Bara en bit till...
Kanske är det en bra motpol till vardagen som annars bara rusar fram. Om jag inte rusar fysiskt brukar tankarna ha en tendens att rusa. Det här är kanske den lugna sidan av mig. Både till kropp och själ.
Jan vojade sig över att skrivbordet inte kommer att vara tillgängligt på flera veckor. Han borde snarare oroa sig över att jag inte kommer att vara tillgänglig så länge pusslet är splittrat. Han har fått konkurrens om min odelade uppmärksamhet. Väck mig ur min trans när jag varit borta för länge.

Vårinlägg

2010-04-28T11:49:00.000+03:00

Kollade igenom mina tidigare aprilinlägg, och det visade sig att jag varje år har konstaterat att våren är underbar. För att inte vilseleda läsarna måste jag väl hålla mig till traditionen och konstatera att våren är här. För närmare beskrivning av mitt förhållande till våren hänsvisar jag till tidigare inlägg eftersom de fortfarande gäller och för att jag bara inte orkar upprepa mig själv.

Det är inte mycket kvar av vårterminen, tre veckor ungefär till sista tenten. Det borde ju vara motiverande och energigivande, men av någon anledning känns det som att orken börjar ta slut. efter ett intensivt läsår kan man kanske inte förvänta sig något annat. Har känt mig som en Duracellpupu sådana dagar som jag har varit igång 15 timmar och sprungit från det ena stället till det andra. Skoltrötthet kanske det kallas. Inte trötthet annars, jag är pigg som en mört och stiger upp klockan sex alla dagar och tycker att morgonen är den härligaste stunden på dagen, utan jag börjar tycka att skolarbetet smakar trä. Det är en annan slags trötthet än den som kommer på hösten. Då är sömnbehovet större och mörkret har en sövande effekt, men studiemotivationen brukar vara hög (åtminstone till en början). Nu är det lite tvärtom. Några essäer kvar, ett par tenter, praktik... Det är lite svårt att göra det helhjärtat (även om intresset är stort) då tankarna svävar iväg till cykelutfärder, glasstrutar och sköna lässtunder på balkongen.
Mommo och mofa flyttade ut till landet i början av veckan. Jag avundas dem en aning. Få ställen är så bekymmerslösa som landet.

Det är ett strålande väder idag. Tio grader varmt och inte ett moln på himlen. Solbrillorna från de galna dagarna var inte en dålig investering. Typiskt att vara tvungen att njuta av vädret i skolans bibliotek. Min hypereffektiva, prestationsinriktade och smått pedantiska sida lägger band på min lust att ta ledigt för att gå på blåsippsspaning. Kanske kunde jag kompromissa lite och passa på att ta skolarbetet ut en stund på håltimmen.

Ha en skön vårdag!

Guds får(skallar)

2010-04-20T18:15:00.000+03:00

Herren är min herde, mig skall intet fattas...

Efter en predikan väcktes en del tankar om får. Visst hör vi ju till Guds fårahjord och oftast irrar vi omkring och bräker utan att egentligen ha någon aning om vart vi är på väg om ingen leder oss. Kanske inte så smickrande att bli kallad får, tanken för mig till ulliga, beskedliga och ganska okomplicerade varelser. Definitivt sådana som inte klarar sig utan ledning av sin herde.

Ett får kan vara väldigt tryggt i sin tillvaro om det litar på att allt går bra om det bara följer sin herde och gör som han säger. Det kräver fullkomlig tillit och en vilja att ge sig själv. Nu menar jag inte att man inte skall tänka själv, det skulle knappast sluta bra. Men som får borde jag våga lita på att det finns någon som berättar vart jag skall gå, som ser till att jag hänger med resten av hjorden och att jag handlar rätt, någon som säger till när jag gör fel och som leder mig tillbaka på rätt väg när jag har gått vilse. Våga lita på att det finns någon som vill hålla mig kvar i flocken, som letar efter mig när jag har försvunnit och som hjälper mig när jag trillat i en grop och inte själv kan ta mig upp. Ibland krävs det nog att herden är envis och tålmodig och att han inte ger upp trots att jag går vilse stup i ett då jag tror att jag hittar själv. Vilken tur att jag alltid kan komma slokörad lommande tillbaka för att ångra mig och få en ny chans. Man borde ju småningom förstå hur beroende man är av sin herde och hur han alltid har rätt. Undrar varför det ibland är så svårt för mig att begripa.
Det gäller att vara lyhörd också. Jag hör inte alltid när min herde talar till mig, och om jag hör kan det hända att jag låtsas att jag inte gör det. Får kan väl vara rätt så envisa och trotsiga också, tanklösa och självcentrerade. Visst lockar gräset på andra sidan, varför inte ta en sväng dit även om herden är på väg åt det andra hållet? Att testa gränser är något alla gör, och det är ju oftast en inlärningsmöjlighet. Bara grundtryggheten finns där kan man alltid vända om.

Herden tvingar ändå inte fåren att hänga med. Fåret kan själv välja att återvända till flocken, eller att hålla sig borta. Jag undrar hur långt man måste gå för att bli utesluten ur flocken...

Nu skall detta ullhuvud sluta svamla och gå och kolla vart herden tog vägen.

22

2010-04-15T16:07:00.000+03:00

Ja, må jag leva...

Så blev man äldre igen. Än så länge är det lite kul med födelsedagar, men jag undrar när jag kommer till den punkten att jag helst glömmer att jag fyller år och börjar ljuga om min ålder. Bäst att njuta så länge jag kan.

Födelsedagsfirandet var nog viktigare när jag var yngre, och som för alla andra barn var det väldigt viktigt med kalas. Kaka, godis, en massa presenter och känslan av att vara dagens hjälte. Nu är jag kanske inte lika ivrig att fira mig själv, och något större spekatakel tycker jag inte att jag vill ställa till med( "traditionellt" födelsedagskaffe för gamlingarna får räcka), men varför inte njuta av dagen ändå. Dessutom är jag fortfarande barnsligt nyfiken när det gäller gåvor och överraskningar.

Idag har jag tagit en tidig födelsedagsmorgonlänk i ett strålande födesledagssolsken, öppnat ett par födelsedagspresenter, födelsedagsshoppat lite, födelsedagsstuderat och nu väntar jag bara på att födelsedagsfira med min närmaste. Jag behöver inte märkvärdigare för att kunna ha en bra dag.

Jag kan inte låta bli att kommentera Facebook och födelsedagsgratulationer. Det här är ingen kritik mot dem som har gratulerat mig på min wall, tvärtom är jag mycket tacksam. Det är bara det att de som grattar mig där inte kan vänta sig något personligt tack, eftersom det skulle ta mig hela dagen. En annan sak som stör mig en smula är att "vänner", det vill säga sådana som sällan annars bryr sig om att ringa eller ta kontakt så där i verkligheten, plötsligt reagerar på att någon av deras "vänner" fyller år och gratulerar även om den rikitga kontakten varit bruten hur länge som helst. Facebook är bra, men ibland funderar jag nog vilka som egentligen är vänner och vilka som är grattis-på-födelsedagen-hoppas-du-har-en-underbar-dag-vänner.
Jag skall inte låta detta störa mig, egentligen bryr jag mig inte så mycket, och visst hör jag till dem som nu och då gratulerar på någon halvbekant persons wall. Jag vet ju ändå vilka av dem som gratulerar som är viktiga för mig, som jag gärna skulle bjuda på födelsedagskaffe, och jag är tacksam för dem som, om de bara hade möjlighet, gärna skulle träffa mig in real life och fira med mig.

Ha en bra dag ni andra också, även om ni inte har äran att vara födelsedagsbarn idag.

Påsk, projekt och plaskväder

2010-04-06T16:17:00.000+03:00

Vart tog vintern vägen? Jag undrar om det är ett tecken på att man blir gammal då man märker att tiden går alldeles för fort. Fastetiden flög förbi, och så blev det plötsligt påsk. Påsken var förbi fortare än kvickt den också, och jag antar att jag innan jag vet ordet av skriver vårens sista tent. Det får gärna gå fort, bäst att försöka hinna med i svängarna bara.
Påsken var nog en skön paus från vardagen. Jag ägnade inte en tanke åt studierna på fyra dagar, jag fick sova ut och ta dagarna i egen takt. Det störde mig inte att jag inte "gjorde något av dagen", en känsla jag får rätt så ofta om jag inte är produktiv. Den hypereffektiva sidan av mig fick ta det lugnt för en gångs skull. Fast okej, jag hann ju nog med en hel massa saker under påsken ändå. Lägenheten blev vårstädad och vi hann besöka släktingar och vänner. Det är ju också att göra någonting, och med närmare eftertanke är sådana saker väldigt viktiga.
Påsken gav mig återigen en möjlighet till att tänka på annat än chokladägg och memma (även om det nog hör till påsken). Påsken är ju ändå den största högtiden, så den tid jag fick för bön, bibelläsning och meditation är jag tacksam för. Tacksam för fastetiden är jag också, trots att den kanske inte gick helt som planerat. Oberoende väckte den många tankar och nya insikter, så till någon nytta var det nog att fasta. Jag fick en del bättre vanor, och det bästa är att jag trots att fastan är över kan försöka hålla fast vid de vanor jag fått.

Våren är en sådan där årstid då allting börjar gro och grönska. Det är kanske inte ännu aktuellt i naturen, men åtminstone hos mig brukar den där vårkänslan föra med sig en massa projekt som jag ämnar uträtta. Det senaste är att plantera blommor och göra balkongen fin, vilket resulterade i en tur till Plantagen. Jag får ge mig till tåls några veckor, tills det blir lite varmare, men inne kunde jag åtminstone plantera om våra växter. Så nu är det vår inne hos oss. Jag är inte känd för mina gröna fingrar, så får se vad det blir. Kanske får Jan fungera som trädgårdsmästare om jag inte har någon framgång. Om projektet går lika bra som när jag skulle börja sticka, lär det inte bli särskilt långvarigt.
Ett annat intresse som visserligen har utvecklats under en längre period är matlagning. Det är hur kul som helst att planera vad vi skall äta, och jag njuter av att baka och servera hembakat bröd till kvällsmat. Det är skönt att få förverkliga sig själv ibland, och att få känna sig nöjd och belåten om jag lyckats koka ihop något gott.

Våren är nog på kommande, även om det för tillfället är ganska ruskigt väder. Den brinnande ivern att få klä sig i ljusa, lätta, våriga kläder och förnya garderoben (i väntan på Galna Dagar...) får vänta lite ännu. Tur att gummistövlar är inne nu, och tur att jag har ett par röda fina att plaska i pölarna med.

Tidsbrist eller tidsfrist?

2010-02-24T17:55:00.000+02:00

När saker och ting hopar sig och man borde vara på tre ställen samtidigt klagar åtminstone jag en aning. Då drömmer jag om en ledig eftermiddag. Om jag under en stressig period hittar mig själv hemma i soffan, har jag ändå den där gnagande tanken om att det finns saker jag ännu borde göra. Då har jag inte ro att koppla av, utan jag är på högvarv hela tiden. Det har hittills inte varit till skada, jag brukar klara sådana perioder rätt så bra. Jag känner att jag gör något betydlesefullt, och ingen tid går till spillo.
I höstas hade jag det ganska stressigt. Efter jul har min situation varit helt tvärtom. Plötsligt märker jag att jag måste fundera ut vad jag skall göra med all den lediga tid jag har. Det råkar vara en period utan särskilt mycket studier. Någon enstaka kurs, praktik och så klart kanditatuppsatsen som skall göras klar. Problemet är att detta inte på långa vägar fyller upp min vecka. Jag är klar med dagens studieinsats efter halva dagen, och efter det har jag absolut inget studierelaterat att sysselsätta mig med. Eftersom mitt liv tycks kretsa kring studierna, innebär det att jag inte har något att göra över huvudtaget. Okej, lite överdriver jag, men nog börjar jag bli rastlös. Jag går på länk för att få en timme att gå, läser tentböckerna långsamt och gör överdrivet mycket anteckningar för att inte bli klar för fort. Jag går och lägger mig tidigt för att det skall kunna bli morgon, för det är på morgonen jag har program.
Jag kan inte komma ihåg när jag senast skulle ha haft så här mycket tid. Jag undrar vad jag gjorde när jag var i lågstadieåldern och läxläsningen tog hela fem minuter.

Detta är en tillfällighet, en tid period med en massa fritid som varar ungefär två veckor till. Typiskt nog har alla kurser planerats till den sista perioden, så snart bryter en sådan där period med långa dagar och splittrad personlighet ut. Nu går jag bara och väntar på den, i brist på annat att göra.
Jag blir rastlös när jag upplever att dagarna bara går utan att jag behöver anstränga mig för att klara dem. Jag upplever dagen som meningsfull om jag har fått kämpa lite, och jag kan belöna mig själv med en ledig kväll om jag vet att sådana kvällar kommer sällan. Nu är det svårt att uppskatta en hemmakväll då jag har haft hemmakvällar de flesta kvällarna de senaste veckorna.

Jag undrar om jag borde ha använt tiden bättre. Plötsligt fick jag ju lite tidsfrist, i motsats till den tidsbrist som oftast råder under terminen. Efter höstens rusch önskade jag ju nog lite ledighet, och nu fick jag det. Ändå får jag inte ro att använda tiden till sådant som jag annars inte brukar hinna med. En ny hobby, mer tid för personlig andakt, besöka mommo och mofa... Jag är inte alls lika företagsam när jag har tid jämfört när jag inte har någon tid. Då kan jag minsann klämma in en massa program även om det skulle krävas en tjugofemte timme det dygnet.
Kanske är jag bara inte van vid att inte vara på högvarv. Kanske borde jag bara släppa mitt prestationstvång och bara slappna av. Kanske borde jag se den lediga, stressfria perioden som en välsignelse i stället.

...för däremellan kommer fasta.

2010-02-18T18:41:00.000+02:00

Jes 58:5-14

I tisdags firade vi fastetidens början med god mat och underhållning. Igår var det den första dagen i fastan. Tills vidare har jag inte märkt någon stor förändring. Men bara tanken på att jag har gått in för att fasta lite är en ganska bra tanke. Fastan i år är inte särskilt extrem. Att vägra roa sig och ägna sig åt självsvält i 40 dagar resulterar bara i självömkan, och det är knappast poängen. Därför är betoningen snarare på att "skära ner" än att "totalt avstå från". Redan att skära ner är svårt, tur att vi är flera vänner som stöder varandra. Vad är det då vi skär ner på? Allt onödigt som hindrar oss att ta tid för Gud. Vad är det då? Facebooksurfande och onödiga TV-serier kan ta ett par timmar om dagen. Så en liten ransonering på den fronten ger ett par timmar för bön och Bibelläsning (åtminstone i teorin). Onödigt hängande på stan och fönstershoppande då man egentligen inte behöver något i klädväg, det får bli ogjort fram till påsk. Godisätande tar kanske inte så mycket tid (särskilt inte för de glupska), men för att det skall kännas som fasta begränsas även intaget av godsaker. Nu, efter att ha minskat på onödig tidsanvändning på olika håll, hittas plötsligt den tid jag och flera andra har saknat: tid för Gud. Tid för mer bön än den där snabba versionen strax innan man somnar. Tid att bara vara, tid för tanke och meditation. Att bara vara på tumis med Gud.

Dags att gå från ord till handling. Dags för tid med Gud.

Snubblar, faller, stiger upp och springer vidare

2010-01-01T14:19:00.004+02:00

Första januari 2010. Tio grader kallt, härligt vinterväder. En rätt så bra start på det nya året. Varför inte börjat den nya året på samma sätt som de flesta dagar började förra året, med en uppfriskande morgonlänk?
Det är vad jag har gjort 2009. Sprungit. I ur och skur. Lämnat kilometer efter kilometer bakom mig. Jag undrar hur långt jag hade kommit om jag inte återvänt hem efter varje sprungen timme. Jag kan utan att ljuga säga att jag har sprungit i alla väder. I gassande sol, i svettig värme, i dimma, i duggregn, i ösregn och åskväder, i slask, i -18 graders kyla, i blåst, i bakhalka och djup snö. Vädret har inte hindrat mig. Inte heller mörkret. Visst är det mörkt och kusligt en tidig morgon i november, men mörkret är mörkare inifrån sett. Jag har inte sett en enda orsak till att inte ge mig ut. Man smälter inte av regn, och är det kallt drar man mössan längre ner över öronen. Ibland undrar jag nog vad det är jag sysslar med, då jag vaknar tidigt en söndagsmorgon för att hinna ut före kyrkan. Men väl ute inser jag hur skönt det är, och behöver inte fundera mer på den saken. Jag mår helt enkelt bra av det. Det är en jätteskön start på dagen. Och det är en dryg timme helt för mig själv. Och nog är det skönt at en lördagsförmiddag få vakna lugnt, äta frukost och ta en riktigt lång springtur. Ibland till nya ställen, nya vägar där jag inte har sprungit förr. För mitt eget intresse har jag tagit för vana att skriva träningsdagbok, jag fyller i en tabell de dagar jag tränat. Det började för några år sedan då jag fick min pulsmätare, och då kunde jag följa med och jämföra medelpuls och sådant. Nu har jag inte använt den på en tid, men vanan att föra bok över min träning har ändå hållits kvar. 2009 tränade jag (spelade fotboll, joggade, jumppade, skidade, spelade ishockey, stavgick...) 264 dagar. I snitt en timme varja gång. Den större delen av träningen utgörs av länkar. Under 2009 har jag sprungit ca 180 timmar. Detta berättar jag inte för att skryta eller för att få uppmärksamhet eller beröm. Wow, 180 timmar är ganska mycket. Som om det var det viktigaste i mitt liv. Det är med ett lite generat och missmodigt sinne jag erkänner att det är rätt så många timmar mer än jag har ägnat åt Gud under det senaste året. En timme gudstjänst i veckan, någon timme kristen gemenskap nu och då (och då är betoningen ofta på genemskap), en snabb bön när jag orkar, och en kvarts bibelläsning i bästa fall varje dag. Jag kommer inte ens i närheten av den tid jag sätter ner på att springa eller på andra former av kroppslig träning. Jag säger inte att jag prioriterar fel. Jag behöver inte lämna bort något för att "hinna" ge mer tid åt Gud. Jag behöver bara ta mig den tiden. Jag behöver vilja och orka göra det. Det är vilja och ork som saknas, inte tid. Nyårslöften är inte alltid så lyckade, men om jag lovade något för nästa år, skulle det vara just detta. Att vilja ge mer tid åt Gud. Springa tänker jag fortsätta med. Lika intensivt, lika långt, om inte längre.

Nyårslöften. Tja, de är rätt så farliga. Jag läste igenom mitt inlägg från januari för ett år sedan, och där skriver jag att jag skall läsa Dagens lösen varje dag, hela året. Det gick nästan. Någon gång i november slutade jag. Jag klarade drygt tio månader, och sedan snubblade jag och föll. Det började med att jag missade en dag, sedan två, och sedan var det förstört. Ingen idé att fortsätta. Föll och orkade inte stiga upp. Därför lovar jag inget i år. Jag vill inte bli besviken på mig själv. Jag vill inte lova något och märka att jag inte klarar av att hålla det. Hellre låter jag bli att lova saker, för att sedan märka att jag överraskar mig själv. Att jag har klarat något utan att ha lovat göra det.

Ett nytt år. Ett nyt årtionde. Igår kväll funderade vi över drömmar för de kommande tio åren. Intressant tanke, ofta tänker man bara ett år framåt och då kan man ganska långt räkna ut vad som kommer att hända så där i stort. Överraskningar finns ju, och livet kan svänga helt på en sekund, men på tio år hinner det svänga ännu mer och ta helt oväntade riktningar. Det är mer att fundera på vad man önskar av det kommande decenniet, vad man drömmer om, och inte att planera vad man ska göra och vad som ska hända. Får se var jag finns om tio år. Och var du finns. Jag hoppas och önskar att jag om tio år kan vakna och se att jag är i en annan livssituation än jag är idag. Att jag inte vaknar upp och inser att jag varken har utvecklats eller uppnått något alls. Antagligen kommer jag att snubbla och falla flera gånger om. Då är det bara att stiga upp och börja springa igen.

2009 var...
...ett förändringens år. Jag gifte mig och flyttade hemifrån. Jag bytte namn. Om det nu spelar någon roll.
...ett guppigt år. Jag hade bra dagar och sämre dagar. Bra, jämnt är tråkigt.
...ett tantigt år. Okej, tantigt är fel ord. Men jag älskar att läsa, lösa korsord, lägga pussel, laga mat och mätta många munnar. Jag blir trött och går och lägger mig tiotiden på kvällarna och jag plockar och fryser in bär. Och jag erkänner det utan att skämmas.
...ett år av frisk luft. En timme utomhus varje dag har hållit mig frisk, pigg och rosig om kinderna.
...ett arbetsdrygt år. Studierna och arbetet vid sidan om har stundvis sugit krafterna ur mig. Samtidigt har jag inte stressat, bara på ett positivt sätt.
...ett år att vara tacksam för.

2010 blir...
... ett år att se framemot. Ingen utom en kan veta vad tiden för med sig.

Gott nytt år!

Barnrumpa

2009-12-09T15:44:00.000+02:00

Jag kan vara rätt så barnslig ibland. Speciellt när jag är hungrig och trött beter jag mig som ett barn. Jag blir grinig, gråtig och gnällig, och bara tack vare min sociala kompetens och relativt åldersenliga mognad kan jag låta bli att lägga mig raklång på golvet och stortjuta. Barnslig är jag också när jag förlorar i spel eller sport. Jag är en usel förlorare, och många gånger har det varit nära att jag i min vrede har dängt badmintonracketen i golvet.
Detta är några exempel på min barnslighet i negativ bemärkelse. Sådant jag borde växa ifrån. Att ha barnasinnet kvar är en annan sak, och det är absolut tillåtet. Åtminstone jag kan vara barnsligt förtjust i småsaker, vara lekfull, busig och godtrogen...Tråkig är den som försöker vara vuxen i alla bemärkelser.

"Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in", säger Jesus i Matt 10:15. Ha barnasinnet kvar, kunde uppmaningen kanske vara.
Vad betyder det att ta emot något som ett barn? Att ha ett öppet sinne som ett barn? Hurudana är barn?
De är spontana, öppna, ärliga och har full tillit för dem som är i deras närhet. De kritiserar inte, ifrågasätter inte, bara tror och tar emot. Barn visar en verklig tillit, de är beroende av andra människor och klarar sig inte utan att ha tro på dem som är i deras närhet. De är hängivna och deras tillit är verklig och levande.
Vuxna däremot är kritiserande, analyserande, tolkande, diskuterande, misstroende och klarar sig själva. Ibland fastnar jag i det. Att jag analyserar för mycket, tvekar och grubblar.
Det är lite som med julklappar. Ett barn glädjer sig över varje paket, blir alldeles hänförda av det vackra paketeringspappret och det guldfärgade snöret, och de sliter upp paketet och skriker ut sin glädje över det som finns däri. Någonting nytt, vackert och alldeles eget. Också om det bara är en ny pyjamas kan barnet visa sin stora tacksamhet, prinsessan på pyjamasblusen är ju det vackraste som setts! Barnet visar upp sin skatt åt alla som är samlade, och bara väntar med stora, klara ögon på vad som kommer sen. Den vuxne däremot tänker "håhhå, ännu en sak som kommer att ligga framme och skräpa", och öppnar långsamt paketet och bryr sig inte så mycket om det prydligt skrivna kortet. När den nya tröjan plockas ur paketet är den första reaktionen att syna den ordentligt och i sitt sinne undra om den alls passar. Sedan lägger man ner den i sin prydliga hög med redan öppnade klappar och tackar givaren med en nick och ett leende.
Detta är lite karikerat, men kanske det förklarar det jag vill få fram.

Jag borde börja med att ändra mitt sinne, bli mer som ett barn. Jag borde lita på Gud som ett barn litar på sin förälder för att kunna ta emot Guds rike. Jag borde lyssna, ta emot, tro på det jag får lära mig och söka trygghet och närhet och bara dras till min Far. Jag borde glädjas åt allt jag har och allt jag får, och stolt visa upp det. Jag borde gå omkring och berätta om allt detta underbara som händer, och inte hålla det för mig själv och tycka att det är fånigt. Jag borde öppet kunna säga att jag älskar Honom och vilja göra hans vilja för att göra honom glad.
Jag borde be om att få födas på nytt.

"Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva stur."
- Pippi Långstrump

Arv och traditioner

2009-12-06T16:48:00.000+02:00

På fredagen firade jag och Jan bröllopsdag. Fem månader. Det är kanske lite udda, och det bör påpekas att vi inte firar varje månad. Det råkade bara vara rätt dag då vi skulle på julbuffet, så varför inte passa på och fira då? Det blev tal om traditioner, och "vakiopaikkan" när det gäller att fira olika saker. Kommer vi någon gång i framtiden att ha en viss restaurang och ett visst bord dit vi alltid återvänder när vi vill fira något speciellt? Och när skapas dessa traditioner, när väljer vi vilken restaurang det blir? Den kvällen fattade vi inte något konkret beslut, vi får se vad tiden för med sig. Men det väckte ändå en del tankar hos mig, sådant jag nog har tänkt på redan vid tidigare tillfällen. Speciellt så här i jultider är traditioner något framträdande, och som jag inte kan låta bli att tänka på. Jag vet precis hur julen skall firas, så som den alltid har gjorts. Jan vet också hur julen firas. Nu är det vår första jul tillsammans, och den kommer inte att firas som vanligt för någondera av oss. En ny familj innebär nya traditioner. De skapas hela tiden, och man kan knappast vänta sig att den första julen är traditionsenlig på något sätt. Julen kommer att firas med inslag ur bådas vanliga jul och på något sätt blandas ihop till en gemensam. Någon gång i framtiden kommer vi att vara överens om vad som skall finnas på julbordet och vilken tid julgubben knackar på dörren.

De här traditionerna är något vi har fått hemifrån, något som har skapats i barndomshemmet och som antagligen i någon form har funnits i släkten. Tydligen ärver man också traditioner, inte bara ögonfärg och ömtåliga fötter. Jag är ganska flexibel i många fall, men när det kommer till traditioner, speciellt julfirande, är jag väldigt konservativ. Jag tror det har med trygghet att göra. En trygghetskänsla som väcks av rätt dofter, rätt stämning, rätt rytm.
Den första advent bjöd mamma på lutfisk, något som åtminstone vi äter i tiderna kring lillajul. Då passade jag på att gräva efter viktiga recept som absolut skall finnas i min receptmapp. Kålrotslåda, kryddkaka, engelsk julkaka... Sådana rätter som väcker känslor. Det visade sig att mamma hade skrivit av de här recepten av mommo, och vem vet- kanske härstammar en del av dem från någon ännu äldre släkting. Nu har jag dem, och om ingen protesterar tänker jag använda dem när det någon gång i framtiden är jag som skall stå för julstöket. Så även om mina och Jans traditioner blandas, förnyas och formas, kan det alltid finnas vissa inslag som påminner mig om sådant som är viktigt och som ger mig trygghet och en känska av att "så här har det alltid varit".

Idag firade vi självständighetsdag med att satsa lite på lunchen. Renskav, mums! Kanske blir det vår självständighetsmåltid också i fortsättningen, vem vet?
Traditioner skapas, jag tror inte man behöver anstränga sig så mycket för att skapa dem. Någon gång skall vara de första, och det är den här julen som får bli den jul som börjar traditionsformandet. Om några år behöver jag knappast längre tänka så mycket på den saken.

Tänd två ljus både i adventsstaken och i fönstret idag.

Nej, jag har inte slutat blogga.

2009-11-28T16:31:00.000+02:00

Jaha, så kan man väl konstatera att jag har haft en liten paus i bloggskrivandet. Lite skuldkänslor har jag nog, men kanske är det bra att låta inläggen vänta på att bli skrivna tills man har något att komma med. Det kan jag inte påstå att jag har, även om det är några månader sen senast, men för att slippa rysliga uppgifter i samtalsanalys tycker jag att detta är ett ganska bra alternativ. Diskat har jag redan gjort, så nu tog mina idéer slut.
Sedan juli, eller när det nu var jag skrev senast, har det inte hänt något revolutionerande i mitt liv. Studierna har fortsatt som tänkt, och jag håller som bäst på med min kandidatuppsats. Stress? Ibland. Men det brukar jag klara. Jag talar så mycket om mina studier med vänner och med mig själv, så jag orkar inte skriva mer om det. Speciellt inte nu då jag skolkar från läxorna, det ger mig bara dåligt samvete. Kanske får bloggen bli mitt sätt att låta bli att tänka på studier.
Det är första advent idag, och jag sitter och myser framför den elektriska ljusstaken i fönstret. Julmusik har en avslappnande effekt, man glömmer all stress när man lyssnar på sådant. Jag väntar nog på julen och allt vad den för med sig. I år blir den väl ändå en annan jul än en jag är van vid. Att gifta sig för tydligen med sig förändringar i allt möjligt annat än bara levnadsförhållanden.
Jag tror inte att jag skall ägna det här inlägget åt att redogöra för de senaste månaderna. Det är bara tråkig läsning, och intresserar knappast så många. Jag kan i stället sammanfatta mitt liv just nu på följande sätt: studerar, idrottar, försöker leva som en kristen samt leva upp till det som står i Ordspråksboken 31:10-31. Hur det går varierar från dag till dag.
Nu åter till skolarbetet. Kunde lika gärna städa WC:n.

En ring till

2009-08-18T21:36:00.000+03:00

Visst var det med lite vemod jag konstaterade att sommaren börjar lida mot sitt slut. Morgonfukten och den kyliga luften påminner mig oundvikligen om att studierna snart kör igång igen, och att jag har mörka, ruskiga höstdagar framför mig. Det är så här varje år, jag saknar sommaren innan hösten ens på riktigt har hunnit anlända.

Den här sommaren har ändå varit en sommar som jag med glatt hjärta kan lämna bakom mig, en sommar full med händelser som jag inte kommer att glömma.
Många somrar är minnesvärda, men den här kommer jag att minnas av den anledningen att det blev sommaren då jag gifte mig. Redan det är en hel del uträttat. Därtill har jag hunnit vara på resa, njuta av härligt sommarväder, vara på lande, på stugan, på läger och så har jag jobbat en hel del på ett ställe som har gett mig mycket mer än pengar. När jag tänker efter finns det inget som blev ogjort eller som jag ångrar att jag gjorde eller lät bli att göra.
"Hur känns det att vara gift nu då?" Den frågan har jag blivit ställd hur många gånger som helst, och jag har ännu inte kunnat komma på ett vettigt svar. Hur det känns? Bra, så klart, vilken dum fråga, tänker jag. Hur skall man kunna förklara hur det känns? Jag är bekväm och tillfreds med den förändrade livssituationen, och det gick fort att anpassa sig till varandra. Det känns bra, jag är lycklig. Räcker det som svar?
Jag tror att man automatiskt förvandlas och anpassar sig till nya livssituationer. Man vänjer sig vid en ny hemort, en kvinna växer in i mammarollen då hon väntar barn. Jag har fått växa in i rollen som någons fru, och småningom har jag vant mig vid den tanken. Lite måste jag smaka på ordet, och nu klingar det redan rätt så bra. Jag tycker nog att jag minsann har levt upp till rollen som fru, åtminstone när det gäller att fylla frysen med bär inför den långa, kalla, vitaminlösa vintern. Rabarber, hallon, blåbär, jordgubbar, vinbär, krusbär... Jag tror jag börjar bli som min mor.

Juli blev vår smekmånad, hela månaden gick åt till resa, landevistelse och läger. Semester. Nu börjar vi småningom vara installerade i vårt hem, och vi börjar hitta rutiner i vår gemensamma vardag. Vi märker skillnader och likheter, ger efter tur vis och gör kompromisser. Vi växer närmare varann varje dag, och jag vet att det skulle kännas konstigt och avigt att inte ha Jan vid min sida. Vilken lycka och lättnad att få dela precis allt med den man älskar.

I år känns slutet på sommaren inte som slutet på allt, utan bara som en fortsättning på ett nytt och spännande liv. Får se vad det för med sig.

Förnyad version av "Tomten", vers 1-3

2009-06-21T22:13:00.003+03:00

Midsommarnattens köld är hård
havet det gnistra och glimma.
Ingen sova på Pörkenäs gård
långt efter midnattstimma.
Stämningen på topp hela dan,
sol och vind på volleybollplan,
över stranden ekar skratten.
Månen lyser klart i natten.

Står där så glada vid tältets dörr,
snart vi musik blir givna,
väntar, som så många somrar förr,
på artister så attraktiva.
Och i kapellet, när man är sur,
hittar man vänner, vilken tur!
Ber och med dig kan gråta,
tack för näsdukar våta.

Känn på sanden med hand och tår,
njuta är det enda rätta,
det är vackert så det förslår,
Gud har skapat allt detta.
Solen går ner, och inom kort,
ljuset och värmen tynar bort.
Men efter vacker solnedgång,
är natten inte lång.

16

2009-06-18T22:22:00.000+03:00

Börjar du vara nervös?
Den frågan har jag blivit ställd i säkert ett halvt år, och oftast har jag svarat: nää, inte ännu åtminstone. Jag skulle nog ljuga lite grann om jag skulle svara så nu.
Självklart är jag nervös (eller spänd, stressad eller något annat bra ord som kunde beskriva min sinnesstämning bättre), och nu är det bara 16 dagar kvar.
Kanske är det tillåtet att vara nervös inför sitt bröllop.
Det har varit rätt så mycket på gång gällande festförberedelser, och allt är ännu inte rikitgt klart. Pyssel och syssel finns ännu att sysselsätta sig med,och det är bara sådant där praktiskt som skall fixas. Värre blir det när jag tänker på själva vigseln. Allas blickar kommer att riktas mot mig, och varje gång jag föreställer mig den stunden får jag lite rampfeber. Måste se till att jag ger klänningen lite extra fyllnad med näsdukar i fall jag börjar böla. Nåja, jag lugnar mig säkert när allt börjar vara i sin ordning.

Det är inte bara en fest, utan startskottet för ett nytt liv.
Det är rätt så mycket jag lämnar bakom mig, och jag fick en sådandär underlig hemlängtan när jag tömde bokhyllan och gick igenom gamla saker. Kunde inte låta bli att fundera på hur tomt mitt rum blir och vad som kommer att hända med det. Det är inte så enkelt att flytta ut, men någon gång måste man ju acceptera att man är vuxen nog att lämna sitt barndomshem.
Det kommer jag över. Flytta vill jag ju, och skapa ett nytt, eget hem. Eller okej, ett gemensamt hem. Ett gemensamt liv.
Många har frågat om jag är nervös angående det. Jag måste nog säga att jag inte oroar mig så mycket, jag är snarare förväntansfull. Jag har kommit över alla tvivel, och jag vet att det är det här jag vill. Många undrar hur vi ska klara av att leva tillsammans, då vi inte har övat först. Jag tror på välsignelse över äktenskapet, och om Gud en gång har sett till att vi har hittat varandra, så hjälper han oss också att hålla ihop. Det är inget vi behöver öva. Dessutom vet jag att jag älskar och är älskad, till och med när jag är riktigt omöjlig. Tack för det.

Kommer att lova att älska dig i nöd och lust.
Vilken välsignelse att få ha någon vid sin sida, någon som stöder och som jag får stöda, som ser mig som den jag är och som vill visa sitt jag. Någon som jag kan lita på, som jag får dela allt med och som tittar i samma riktning som jag.

Till dig:

It's always been a mystery to me
How two hearts can come together
And love can last forever
But now that I have found you, I believe
That a miracle has come
When God sends the perfect one
Now gone are all my questions about why
And I've never been so sure of anything in my lite

I wonder what God was thinking
When He created you
I wonder if He knew everything I would need
Because He made all my dreams come true
When God made you
He must have been thinking about me

I promise that wherever you may go
Wherever life may lead you
With all my heart I'll be there too
From this moment on I want you to know
I'll let nothing come between us
I'll love the ones you love
Now gone are all my questions about why
And I've never been so sure of anything in my life

He made the sun He made the moon
to harmonise in perfect tune
One can't move without the other
They just have to be together
And that is why I know it's true
You're for me and I'm for you
Cause my world just can't be right
Without you in my life

I wonder what God was thinking
When He created you
I wonder if He knew everything I would need
Because He made all my dreams come true
He must have heard every prayer I've been praying
Yes, He knew everything I would need
When God made you
When dreams come true
When God made you
He must have been thinking about me

http://www.youtube.com/watch?v=izbzKArXvcI

16 dagar till "ja".

Kort uppdatering

2009-05-16T20:53:00.003+03:00

Ingen skola
bara sola
köpa coola
solbrillor

Äta strutglass
gå på torrdass
klart för flyttlass
målat hem

Eurovision
med mansperson
äta melon
nej, godis

Älskar fästman
gör mig färggrann
honom jag fann
vilken tur

Vårhyllning

2009-04-26T17:18:00.004+03:00

Solen som skiner

och glada miner

folk som är ute och går

Fåglar som kvittrar

vattnet som glittrar

tussilago i vart snår

Ljummen är brisen

smulten är isen

bara är armar och tår

Underbart väder

lättare kläder

jag glädjer mig varje vår!

En lättnadens suck

2009-04-04T13:55:00.000+03:00

Du vet den där känslan av att ha ett enormt behov att gå på toaletten. Du har hållit dig hela dagen och nöden bara växer under de sista stegen från busshållplatsen hem. Och du vet den där känslan av lättnad när du äntligen kan dimpa ner på toalettstolen och släppa alla bördor du burit inom dig. En sådan känsla har jag upplevt det här veckoslutet.
Jag har inte shoppat på länge, och hela veckan har jag sett framemot Galna Dagar. Behovet bara växte, och äntligen på torsdagen efter min tent fick jag ge utlopp för mina shoppinginstinkter. Puh, vilken lättnad och frihet jag kände då. Bara det där att över huvudtaget få gå omkring och titta på grejer och känna att jag har all tid i världen var jätteskönt.
Det är inte bara shoppingen som har gett mig en lättnadskänsla. Jag har haft en rätt så stressig månad, och nu är det värsta över. Dessutom tog min praktikperiod slut, så också i och med det blev min tillvaro minder stressig. Alla muskelspänningar och all lättretlighet släppte och nu får jag fira veckoslut utan att behöva tänka på studier. Jag kan ha en lugnare vecka och jag får vila under påsken. Sedan bryter det ut igen, men jag överlevde den här stressetappen så månne jag inte klarar nästa också.
Vårvädret har också bidragit till en viss frihetskänsla, hurra för tunnare jackor och lättare skor!
Nu väntar jag bara på påsken. Då får jag tillfredsställa ytterligare ett växande behov, nämligen godissuget. Fastetiden pågår ännu en vecka, och fram tills dess avhåller jag mig från godsaker. Påsken är nästan bättre än julen när det kommer till choklad.

Ha en skön stillavecka!

Skräckupplevelse

2009-03-30T20:41:00.000+03:00

Jag har tandläkarskräck. Det konstaterade jag idag, en gång för alla, och nu är det inte fråga om en liten rädsla eller lite nervositet inför tandläkarbesöket, utan det är fobi med allt vad det innebär.
När jag var i lågstadieåldern hade jag oturen att ha mjölktänder som inte ville lossna av sig själva, utan tandläkarens hjälp var nödvändig. Jag fick uppleva ett antal otrevliga tandutdragningar, som har påverkat mitt förhållande till tandläkaren för all framtid. Nu var det tre år sedan det senaste tandläkarbesöket, så det var hög tid att ta mod till sig och beställa en tid. Bara kontroll, inget värre än det.
Traditionell behaviorism säger att allt beteende är inlärt, och att även rädslor och fobier handlar om ett "fel" inlärt beteende. I terapi mot fobier tillämpas teorin genom att lära sig ett nytt beteende, där man inte är rädd, och det görs genom att vänja sig. Face your fears, kort sagt. Idag hade jag en ypperlig möjlighet att komma över min rädsla, och en bra erfarenhet kunde ge mig en ny uppfattning av tandläkarens farlighetsgrad.
Jag intalade mig själv att jag alltid har överdrivit denna rädsla för tandläkaren, och eftersom det inte passar en nästan 21 år gammal person att inte våga gå, bestämde jag mig för att inte vara så larvig. Jag klarade av att inte vara nervös under förmiddagens föreläsning, men när jag sedan sysselsatte mig med psykiatriläsning började jag få lite somatiska symptom på grund av en undermedveten oro. Nåja, jag var inte alltför orolig, och till och med sittandet i väntrummet var mindre ångestfyllt än jag hade föreställt mig. Det skulle nog gå bra.
Det var när jag satt mig i tandläkarstolen och den där klara lampan riktades mot mig och en slang stoppades i munnen på mig, som jag greps av panik. Flashback! Inte direkt ett visuellt minne, men kroppen tycks inte glömma otrevliga upplevelser. Tandläkaren konstaterade att jag hade en massa tandsten (vilket kanske inte var så konstigt) och när hon skulle visa hur jag skall använda tandtråd fick jag en otrolig obehagskänsla. Det gör ju inte ont, men jag började känna blodsmak och samtidigt domnade mina händer. Det var meningen att jag själv skulle hålla i en spegel och titta när hon demonstrerade tandtrådsanvändningen, men det går ju inte så bra att se när man krampaktigt kniper ihop ögonen. Det blev bara värre när tandstenen skulle skrapas bort, och till sist spände jag alla muskler i hela kroppen, kallsvettades och grät. Hyperventileringen ledde till yrsel och det var först när jag kom hem som jag kände att jag slappnade av.
Jag skulle möta min rädsla och komma över den. Beteendeterapin fungerade inte, och min bild av tandläkarbesök består: blod, skräck och tårar.

S(k)öndag!

2009-03-22T17:36:00.000+02:00

Vilken lycka att få vakna en söndagsmorgon till solsken och fågelkvitter och känna sig pigg och glad trots att klockan bara är strax före sju! Att sedan kunna konstatera att det är onödigt att sova vidare och i stället inleda dagen med att läsa Dagens lösen gör morgonen ännu bättre. Pricken på i-et är att sedan ta en lång joggingtur innan någon annan i hela grannskapet har stigit upp. Vilken lycka att få vakna och genast veta att det kommer att bli en toppendag!
Morgonlänkar hör nog till det bästa som finns, speciellt när solen redan är uppe även om det är tidigt. I morse var himlen blå och solen strålade och bländade mig via snön och isen. Ingen rörelse på vägen, hela grannskapet låg sömnigt och tyst. Jag fick ha hela området för mig själv. Jag fann en sådan där frid inom mig när jag sprang. All stress som har samlats under de senaste veckorna löstes upp, och jag kunde bara glömma allt som har med studier att göra. Jag behövde heller ingen i-pod, i mitt huvud ljöd lovsånger som jag höll takten till. När jag kom in en timme senare hade jag över en timme tid på mig att duscha och äta frukost innan det var dags att röra på sig igen.
Jag njöt av gudstjänsten idag, och vad är inte bättre än att kunna göra mommo och mofa glada med att komma och äta lunch? Kristen gemenskap hör en fulländad söndag till, och för att det skall uppfyllas måste jag strax rusa iväg till bibelstudum. I kväll får jag lite tid med Jan, och så skall vi se om det går att laga karelska piroger själv.
Hurra för dagar med glädje!

Kärlek vid första ögonkastet

2009-03-08T19:02:00.000+02:00

Ibland kan bli alldeles betagen av någonting, ett klädesplagg, en pryl, en film eller vad som helst, och sedan kan jag bara inte sluta tänka på det innan jag har köpt det. Det är inte så ofta, men ibland får jag syn på något som jag bara måste ha, och då slutar det med ett impulsinköp som jag verkligen är nöjd och stolt över. Om jag av någon anledning skulle låta bli att köpa, skulle jag bara gå och tänka på saken och gräma mig att jag inte slog till. Av erfarenhet har jag lärt mig känna igen den där känslan av att "om jag inte köper så kommer jag att ångra mig", så därför slår jag oftast till. Idag var det en sådan dag.
Hela familjen Kulturell var på museum idag. På Tennispalatset har de en Disneyutställning där man får se varifrån Walt Disney fick sin inspiration. Det var rikitgt intressant, och kul att se en massa gamla teckningar ur gamla filmer som jag inte har sett på väldigt länge. Fick nostalgikårar. Hur som helst, giftshoppen är såklart museiutfärdens höjdpunkt, och där föll min blick på en jättesöt tavla på Lady och Lufsen. Den måste jag ha, och efter en stunds beundran och lite längtan köpte jag tavlan utan att tveka. Jag borde kanske upplysa Jan om att jag införskaffade en inredningspryl...

Lade av

2009-02-08T11:05:00.000+02:00

När du talar om mig och fotbollsspelande- använd imperfekt.

Fördelar:
- Jag kan ersätta träningen med annan form av motion
- Jag kan vara mer flexibel och motionera när jag har tid och inte när jag måste
- Jag behöver inte sitta i buss tolv timmar en vacker sommarlördag för att spela en match
- Jag behöver inte ha svettiga, illaluktande benskydd på olämpliga ställen hemma
- Jag slipper skavsår och blåsor på fötterna och fula blåmärken på mina fina sommarben
- Jag slipper träna på ett dammigt, hårt sandplan och hitta sandkorn i hårbottnet dagen efter
- Jag kan njuta av att spela tillsammans med vänner och behöver inte känna någon prestationsångest

Nackdelar:
- Jag förlorar en social krets
- Jag mister möjligheten att spela på ett perfekt gräsplan
- Målen jag gör kommer inte längre att ha någon betydelse
- Jag tränar inte längre inför något, träningen har inget speciellt syfte
- Jag förlorar snabbhet, uthållighet, spänst och bollkänsla
- Jag kan inte ursäkta min frånvaro från något evenemang med att jag har träningar eller match
- Jag ger upp en del av mig

Kanske är det dags att börja träna inför maraton nu.

Vessadiskussion

2009-01-29T20:37:00.000+02:00

Att tala om Jesus och Gud och tro är tyvärr nästan tabu i andra sammanhang än kristna, och speciellt studieplatsen är ett ställe där man håller ganska låg profil. Lätt smälter man in i massan, och öppnar man inte munnen så antas man vara precis som alla andra antas vara. Bäst att hålla låg profil och inte starta en diskussion som någon kan ta illa vid av. Åsikter kan man uttrycka på toaletten.
Det största diskussionsforumet i skolan är flickornas toalett (jag vet inte hur det ser ut på pojksidan), och på väggarna och toalettpappersbehållarna klottras det åsikter om allt mellan himmel och jord. Politiskt aktiva (d.v.s. sådana som tycker att allt är fel i samhället men som tydligen inte vågar vara annat än anonyma toalettbesökare) och veganer är väldigt aktiva klottrare, men kristna eller andra troende är inte så dåliga de heller. I så gott som varje bås jag har uträttat mina behov i (och det är minsann många) har det funnits någon form av debatt om kristendom, tro och Jesus. Någon har börjat med att skriva att utan Jesus finns ingen räddning, och någon har kommenterat påståendet med antingen en hånfull kommentar eller ett instämmande inlägg i diskussionen. Plötsligt vågar folk komma med åikter, och jag tycker det är ganska kul att läsa vad som skrivs. En gång blev jag till och med tvungen att gräva fram en penna för att skriva en kommentar.

Inte konstigt att det alltid är köer till damtoaletten.

Snöbollsattack

2009-01-18T19:09:00.000+02:00

Efter en rätt så lugn hösttermin och ett avslappnande jullov, fick jag en lindrig chock och en tillsvidare ständigt förhöjd puls när jag märkte att dagarna i min kalender är rätt så fulla den här perioden. Innan föreläsningarna ens hade kommit igång var jag stressad av bara tanken på att jag kommer att få springa för att hinna från en föreläsning till nästa, och jag vill inte ens tänka på hur jag skall bära mig åt för att hitta håltimmarna som är ämnade för självstudier. I morgon börjar det på allvar, och jag är egentligen ganska lugn.
Jag kom underfund med att inget blir bättre av att oroa sig, och jag vet att även om det ser tight ut i kalendern så brukar det inte kännas så illa när man är mitt inne i vardagsrutinerna. På något fantastiskt sätt brukar jag ändå få gjort det jag måste få gjort. Frågan är nu bara om jag alls hinner med annat också.
Bibelläsning är toppen, nästan varje gång jag läser hittar jag ett ställe som på något sätt talar till mig i den situation jag befinner mig. Här om dagen fastnade jag vid en vers, och det var den som fick mig att lugna mig mitt i all brådska som pågår i mitt huvud.
"Och kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er." Så står det i 1 Petr 5:7, och jag tycker det var ett gott råd. Därför tar jag nu och samlar ihop alla mina bekymmer och gömmer dem i snön (det lilla som finns på marken). Sedan kramar jag en massa snöbollar och slungar dem mot Gud. Skulle jag bomba någon människa, antar jag att han skulle ducka, men jag vet att Gud inte gör det så därför lönar det sig att sikta problembollarna på Honom. I stället för att ducka tar Han gladeligen emot dem och bygger en fin snölykta av dem. Sedan tänder Han ett ljus, och så får lyktan lysa hela vintern. När våren kommer smälter snön och därmed också lyktan med mina problem. I vår borde min kalender se lite mer realistisk ut.

Jag är knappast den enda som känner att dagarna blir tunga och att vardagsproblemen fyller det mesta av tankekapaciteten. Så därför hoppas jag att vi tillsammans kan ha snöbollskrig med (mot)Gud, snölyktan blir finare då.

Ha en vecka med gott humör!

Löften och lögner

2009-01-15T08:34:00.000+02:00

Har du avgett ett nyårslöfte i år? Det har jag, och ännu två veckor senare har jag lyckats hålla fast vid det någorlunda, till skillnad från andra år. Jag bestämde mig för att börja dagen med Dagens lösen, något som kräver att jag vaknar en kvart tidigare än vanligt, men som ändå ger mig en bra start på dagen. Hittills har det gått rätt så bra, om jag har glömt det en morgon har jag tagit igen det senare, och det är väl huvudsaken.

Det här med nyårslöften är en ganska bra tanke i grund och botten, och det behöver ju inte vara något revolutionerande utan det räcker med ett litet löfte som möjligen kunde föra med sig en förbättring. Hellre ett litet löfte som man har lätt att hålla än något som låter bra men som däremot inte håller. Många gånger har jag lovat mig själv en hel massa fina saker, men av en eller annan orsak har det fallit i glömska efter en tid. Jag borde kanske lova att inte lova sådant jag inte kan hålla.

Att lova sig själv någonting är väl ett tecken på att det finns något som man inte är nöjd med och som man helst skulle förändra, och det passar ju bra att avge ett löfte vid nyår då man samtidigt bestämmer sig för att året skall bli det bästa hittills. Tyvärr märker jag oftare än en gång om året att det finns sådant som jag borde försöka förbättra, i mina vanor och i mitt beteende både mot mig själv och andra. Borde kanske inte vänta med att avge fler löften om förändring till nästa nyår.

Blir ett brutet löfte en lögn? Eller är en lögn bara det att man talar smörja och redan från början påstår något osant? Och är det fel att ljuga för sig själv, precis som det är fel att skada sig själv? Lögnen går ju i sådana fall inte ut över andra, men det är förtfarande en lögn.

Jag antar att de flesta av oss har problem både med att tala sanning och att hålla löften, speciellt när det handlar om små vita lögner och triviala löften om att börja äta hälsosamt. Kanske borde man tänka mer på vad det är man lovar och komma ihåg att vara ärlig i allt, vare sig det gäller löften om att älska någon i nöd och lust eller om att Julgubben nog kommer på julafton.

Den enda som kan hålla ett löfte är Gud.
"Gud är inte en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig. Säger han något utan att göra det, talar han något utan att fullborda det?"
4 Mos 23:19

Trysil

2009-01-06T09:47:00.000+02:00

Till min stora glädje fick jag uppleva en ordentlig vinter i år, något jag har varit besviken på de senaste åren. Med ordentlig vinter menar jag snö, kyla och massor av skidåkning, och det fick jag uppleva i och med en veckas skidsemester i Trysil. Kallt är det här hemma också, så nu kan jag bara hoppas på snö så att jag kommer ut i spåret nu när jag har skidivern på topp.

På annandag packade jag, mamma, pappa, Robin och Jan in oss och vårt pick och pack i bilen och så bar det av till Norge. Vår familj har gjort skidresor i över tio år nu, men det är ett par år sedan jag var med senast så jag såg verkligen framemot resan.

Vi hade ett strålande väder hela veckan, om än lite kyligt. Efter en hel dag ute i den skägglavsvänliga friska luften var vi alla mer eller mindre matta och hungriga, och vad är bättre än det? Jag fick ta ut all fysisk energi medan jag fullständigt kopplade bort allt som har med vardaglig tankeverksamhet att göra. Jag njöt av att stå i slalombacken igen efter två års paus och åka nerför de kilometerlånga backarna med en svindlande vacker vy framför mig. Jag introduserade också längdskidåkningens charm för min blivande man (snor, svett och uppförsbackar), och dryga 70 kilometer på fem dagar tycker jag vi kan vara stolta över.

Även om ingen dag är lik en annan, tänker jag inte referera resan från början till slut. Ingen orkar ändå läsa det. Eftersom en bild säger mer än tusen ord, tänkte jag avsluta med hjälp av några bilder och Markoolio.

Vi drar till fjällen

fest hela kvällen

Ute och glider med (snowboard) och skider

Vi drar till fjällen

fest hela kvällen

Se upp i backen för finska attacken!

Fjärde advent

2008-12-21T15:58:00.001+02:00

Julsånger spelas
order utdelas
om vem som skall göra vad

Huset skall städas
granen skall klädas
hemma en tomteverkstad

Ingen kan smita
alla skall slita
så allt är färdigt till jul

Dekorationer
är traditioner
förändring är inte kul

Alla hjälper till
fast man inte vill
snart blänker hela huset

Snart är flänget slut
vi kan pusta ut
och tända fjärde ljuset

Tredje advent

2008-12-14T15:57:00.000+02:00

Tredje advent

funderar frekvent

på val mellan nöje och nytta

Äter choklad
det gör mig glad
tills den får mig att spytta

Klappat och klart
det gick med fart
har gömt hemligheter i skrubben

Har jag varit snäll
eller materiell
nu väntar jag på julgubben

Andra advent

2008-12-07T16:19:00.000+02:00

Julen närmar sig med sjumilasteg och idag får vi tända det andra ljuset i adventsljusstaken. Jag tar tidens snabba framfart med ro- jag har nämligen alla julklappar under kontroll! Däremot kommer tenterna om möjligt ännu fortare emot, så jag måste försöka koncentrera mig på dem innan jag kan börja hurra för julen.
Igår firade jag en lugn självständighetsdag hemma. Det var första gången på länge jag var hemma en hel lördag bara med familjen, och det var egentligen ganska skönt. Flera hemmadagar efter varandra skulle antagligen bli väldigt långtråkigt. Nu fick jag sova länge, ägna mig lite åt tentläsning, gå på en lång springtur, äta länge tillsammans med familjen och bara slötitta på presidentens bal. Länken var faktiskt ovanligt bra, och solen tittade fram! Kanske det var en av de 27 lovade solskenstimmarna i december.
Jag har redan hunnit vara med om två julfester, och nästa vecka blir det ytterligare två och efter det ännu en. Kanske stämmer det att julen är den mest firade högtiden. Visserligen har jag inget emot risgrynsgröt och pepparkakor, så jag firar gärna.
I måndags fick jag gå lös på min chokladkalender. Fortfarande tycker jag att det är kul med en julkalender, ju mer choklad som försvinner desto närmare julen kommer vi. Härligt nedräkningssystem.

I väntan på snö.

Första advent

2008-11-30T20:58:00.000+02:00

Första ljuset i adventsljusstaken är tänt.
I morgon börjar nedräkningen fram till jul. Ännu 24 chokladbitar kvar.
Under helgen har jag kommit in i julstämningen på allvar. Jag tjuvstartade visserligen i november då jag började låta tankarna vandra till julklappslistor i stället för att hålla dem på tentboksinnehållet, men efter en härlig lillajulshelg med risgrynsgröt, pepparkakor och glögg är jag redo att börja vänta på julen på allvar.
Jag älskar julen och allt som hör till. Dofterna, förberedelserna, musiken, julklappsprassel och pyssel... Allting väcker så många minnen. I min tidigare barndom skrev vi önskelistor och lade dem under mattan i väntan på att en tomte skulle komma och ta dem. Numera glömmer jag nästan bort att fundera på vad jag önskar mig, och listorna jag gör gäller snarare julklappsidéer. Ändå är advent en spännande tid, om än på annat sätt än förr.
Vissa påstår att julklappsshopping är det värsta som finns, men det håller jag inte med om. Visserligen är det inte så kul att trängas i varuhusen tillsammans med typ alla finländare, men om man tar det lugnt går det faktiskt att njuta av det. Skönt att bara gå omkring, titta, fundera och tralla med i julsångerna som spelas.
Det bästa som finns är att hitta den perfekta julklappen, komma hem, sätta på julmusik, stänga in sig i sitt rum och paketera in gåvan i vackert paketeringspapper och alldeles för mycket tejp, tillverka ett personligt julkort med ett fyndigt rim och sedan komma ut från rummet med ett sådant där hemlighetsfullt leende på läpparna.
Till första advent hör en del traditioner. Idag fick jag risgrynsgröt till frukost. Efter adventsgudstjänsten åt jag lutfisk. Traditioner är till för att hållas fast vid, även om somliga rynkar på näsan åt lutfisken. Adventsljusstaken kom fram och julskivan spelade för första gången i år. Nu väntar jag bara på att alla tenter skall vara över så att jag kan baka pepparkakor och julbröd. Hoppas jag inte psykiskt inleder mitt jullov redan nu, annars glömmer jag antagligen bort att det ännu är några veckor intensiva studier kvar.

Hoppas alla kan låta lugnet övervinna stressen och vänta på julen med glädje, spänning och lite barnslig iver.

Fridfull adventstid!

Årstidsväxling

2008-11-22T18:21:00.002+02:00

Det blev tyst.

Äntligen är det vitt på marken, iskristaller på fönsterrutorna och frost på träden. Det är inte mycket, men så att det märks att vintern har gjort entré. De några köldgraderna tvingade mig att gräva fram mössan och yllesockorna och gjorde näsan och kinderna kalla på några minuter. Rinnande näsa och härligt röda kinder när man kommer in är resultatet. Väntar bara på mer snö och mer knarr under skorna.
Man kan nästan höra att hösten blivit vinter. Årstiderna låter olika. Hösten har hållit mig vaken länge under ruskiga kvällar, med sina vinande vindar som får husknutarna att knaka och plåttaket att slå. Hösten rör på sig. De fallna löven virvlar omkring och vinden rufsar till håret.
Vintern är stilla. Jag satt och tittade ut genom fönstret idag, och det såg ut som ett vykort. Inte den minsta rörelse.

Hoppas tystnaden håller i.

La revanche de la femme (det är just sådan Jan är |3 )

2008-10-21T23:00:00.005+03:00

Han sitter där på sin ända

att han reser sig kan hända,

för att hämta fjärrkontrollen

Ber jag honom göra

säger han att inte störa

viktigare är fotbollen

När jag sedan börjar tjata

säger han att jag är en skata

muttrar något bakom min rygg

Tycker jag skall sluta gnälla

han gillar ju att bara drälla

Jag är värre än tusen mygg

Han tror att han har kontroll

ännu i ett framtida hushåll

där han bara kan lata sig

medan jag skall sköta husets ans

och vara fröjd för ögat och ge lapdance

Han tror visst att han äger mig

Typisk tanke av en mansgris

men allt detta har nog sitt pris

det får han nog förstå

Visst kan jag låta honom slappa

bland TV-kanaler zappa

Fine by me, låt gå!

Han får nog ångra sig

när han om några år ser mig

ifrån sin soffbarriär

Han är då den mindre framgångsrike

än sin i toppform, snygga like

som redan har gjort karriär

Slappa du om du har lust

men det är för dig en förlust

jag sätts i bättre ljus av oss två

Du på hullet lagt

har ingen makt

Det synd nog vem som säger var skåpet skall stå!

Osammanhang

2008-10-20T22:30:00.000+03:00

Att vara sjuk innebär en chans för kroppen att återhämta sig. I och för sig är kroppen i full gång med att försöka bli frisk igen, men vila från träning och fysisk ansträngning får den ändå. Även en sportfåne vet att det är förbjudet att sporta när man är sjuk. Att vara sjuk innebär också att ha ganska långtråkigt. Det är väl den psykiska vilan det.

Imse vimse spindel är nog den mest positiva typ jag vet. Jag skulle knappast vara lika munter som han efter att ha blivit bortspolad av regnet. Men vad gör man? Ingen blir väl gladare av att bli liggande på marken heller. Det är bara att klättra upp igen.

Dags att plocka fram reflexen. Och klarljuslampan.
Dags att börja fungera som reflex och reflektera ljuset där uppifrån. Rätt klart det ljuset också.

Mellanvecka, undervisningsfri vecka, tentvecka... kärt barn har många namn. Oberoende är det ett bra påhitt. Det ger tid för allt möjligt annat än studier. Träffa vänner, hälsa på mommo och mofa, jobba, pyssla, ägna sig åt självrannsakan, planera julklappslista...

Gräset är alltid grönt bara man vattnar det.

Bantningsprojekt

2008-10-12T22:02:00.000+03:00

Det finns projekt. Och så finns det evighetsprojekt.
Att läsa en bok är ett projekt. Eller att sticka ett par vantar. Det har en början och ett slut (förutsatt att man verkligen avslutar boken man börjat på och inte lämnar den på hälft, och att man kommer ihåg att sticka den andra vanten också), och när man är klar kan man vara stolt över sig själv och nöjd att man slutfört sitt projekt.
Bantning är ett evighetsprojekt. Visserligen kan man ha en målvikt man vill nå, och när man gjort sig av med de extra kilona skall man definitivt vara stolt över sig själv. Men sedan då? Det är ju inte riktigt så att man efter att ha nått sin målvikt kan börja frossa i godsaker igen, utan nu är nästa projekt att upprätthålla sina idealmått. Och det tar aldrig slut. Nu blir projektet i stället en livsstil, där man medvetet väljer det man stoppar i sig och försöker hinna med att motionera så flitigt som möjligt. Projektet att gå ner i vikt har förvandlats till en livsstil man väljer och som präglar hela ens förhållande till livet (mat, motion och hälsa i detta fall).
Bibelläsning är ett annat evighetsprojekt. Och tro.
Kanske har det börjat med ett eller flera mindre projekt, till exempel att läsa igenom hela Bibeln från pärm till pärm. Visst, Bibeln är en bok, men när det sista ordet är läst är projektet inte klart. Det finns alltid en orsak att öppna Bibeln igen, lära sig mer, hålla sig kvar i tron.
Att vara kristen är också ett evighetsprojekt. Att ha en levande tro. Att bli kristen är ett delmål, att vara kristen är en livsstil. Jag blir aldrig klar med att följa Jesus. Hela mitt liv kommer att påverkas av att jag är kristen, och jag blir aldrig färdig. Så länge jag vandrar på jorden, alltså.

Prestationsångest? Javisst, när det gäller projekt. För min del extramycket om jag skall sticka vantar. Men tron får inte vara en prestation. Speciellt inte en som väcker prestationsångest eller ett måste att utåt bevisa något för andra. Tro är inte att ha läst Bibeln flest gånger, att be hårdast och vara aktivast i församlingen. Det är att ta emot Jesus, låta honom prägla livet, låta honom väcka en längtan efter att lära känna honom bättre. Att låta tron bli en del av identiteten, livsstilen.
Jag är klar med vantarna långt innan jag är klar med att följa Jesus.

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig...

Oemotståndligt

2008-10-04T18:47:00.000+03:00

På vägen hem från busshållplatsen finns vattenpölar på rad efter varandra. Gropar härligt nyfyllda med vatten efter dagens regn. Stora, blanka spegelytor, himmelsblåa med några gula löv.
Går raskt förbi den första, den andra, sedan den tredje.
Blänkande, lockande, förförande. Kallar på mig.
Bara några meter kvar. Passerar den sista pölen. Jag klarade det.
Nästan.
Vänder om, går tillbaka, tar sats och hoppar. PLASK!
Kunde inte motstå frestelsen.

Kalejdoskop

2008-09-21T15:50:00.000+03:00

Söndagsnostalgi. Vilken härlig dag att få vakna upp till.
Varför sova länge när man kan vakna klockan åtta och få en hel massa saker uträttade? Efter en skön frukoststund med en varm kopp kaffe och Husis satte jag mig ner för att lära mig mer om språkstörningar hos barn. Läsning hemma är inte alltid så effektiv på grund av en hel del störande faktorer i omgivningen, men den här gången gick det förvånansvärt bra. Jag fick en sådandär harmonisk läsro till ljudet av fågelkvitter, mamma och pappa som sysslade och pysslade i trädgården nedanför mitt fönster och av den svaga musiken som hördes från ett annat rum. Det blev den effektivaste lässtunden på länge. Det gav mig också möjlighet att hinna med det som ibland ter sig vara det som balanserar mitt sinne: jag tog mig en lång joggingtur. Hösten visade sitt vackraste ansikte idag. Solen sken, träden längs ån var klädda i rött och gult och orange och grönt och speglade sig i vattnet. Och jag var inte den enda som njöt av denna höstsöndag. Gillar att se hur folk vaknar och kommer ut ur sina hus och promenerande, springande, stavgående njuter av detsamma som jag. Jag roade mig också med att se på de fina bostadsområdena längs ån, och konstaterade att det nog är en bra plats att bo på någon gång i framtiden. Synd bara att de vackra områdena finns på Vandasidan, jag som enveten helsingforsare kan ju inte tänka mig att flytta till Vanda (även om det är fråga om några hundra meter). Kanske Helsingfors kunde knycka lite av Vandas bostadsområden när nu invasionsivern håller på...
När jag en timme senare kom in igen möttes jag av härliga dofter från köket där mamma stod och lagade mat. Får i kål hör till mina favoriträtter, och matosen fick det att vattnas i munnen. Och äppel i ugnen med vaniljsås till är inte helt fel det heller.
Sådana här dagar gillar jag mest. Kanske för att de påminner om veckoslut jag upplevde när jag var yngre, en regelbundenhet i hur en lördag eller söndag kunde se ut. En förmiddag med städning eller andra projekt som man inte hinner med under veckan, lunch tillsammans med familjen, eftermiddagskaffe... Det är mer sällan nu, men det gör att jag uppskattar hemmadagar desto mer.

Min tandborste är lurvig. Dags att byta.

Jag har en fin kalender, med en massa citat ur Paulo Coelhos böcker. Jag har säkert citerat därifrån tidigare, och nu gör jag det igen.
"För att leva fullt ut måste man ständigt vara i rörelse. På så sätt blir alla dagar olika." (ur Zahiren)
Härligt att vara sysselsatt!

September

2008-09-02T21:22:00.000+03:00

Hösten slog emot mig när jag öppnade dörren igår. Den anmälde sig närvarande med frost på gräsmattan och isiga fönsterrutor. Jag välkomnade den med att klä mig varmt.
Hösten har många ansikten. Den kan vara bländande vacker, kall och grå eller förrädiskt nog båda två. Och precis som alla årstider har hösten sin egen doft. Av solig kyla, av våta byxbuntar. Den väcker blandade känslor, både saknad av sommaren som gått och glädje och iver inför ett nytt läsår och möjligheten att klä sig i alla nya kläder. Nedstämdheten väcks av att inse att vi går mot mörkare tider. Lusten att krypa ihop i soffan insvept i en filt, med yllesockor på fötterna och tekoppen i handen, växer. Jag väntar bara på att morgnarna skall bli tillräckligt mörka för att jag skall ha orsak att ta fram min klarljuslampa.
Oberoende väder eller mörker eller sinnesstämning har jag alltid överlevt hösten. Den är så deppig man gör den till.
Hösten kom med en hel del program också. Det är så mycket jag skulle vilja hinna med och ibland är det svårt att få tiden att räcka till. Samtidigt som jag studerar vill jag hinna jobba, idrotta som förut (dessutom finns det en massa jumppor jag skulle vilja prova på), delta i cellgrupper, ungdomsverksamhet, träffa vänner... Och lite tid över måste det väl bli åt Jan också. Än så länge är det kaos bara i min tankevärld, där jag ser mig springa som en galning från ställe till ställe dagarna i ända för att hinna med allt. Får se hur det kommer att ske i praktiken. Stressigt? Precis så stressigt som jag gör det till. Inget av detta är något jag MÅSTE, utan allt är sådant jag VILL göra. Försöker hinna med så mycket jag kan, lämnar det jag inte hinner med. Och jag gillar inte att ha en massa tid över som jag inte vet vad jag skall göra med. Vad är de 24 timmarna om dygnet till för annat än att användas?

I morgon skall jag ut och hoppa i vattenpölarna.

Börja i Jerusalem

2008-08-27T10:16:00.000+03:00

Jag får väl börja med att beklaga min inaktivitet gällande bloggskrivandet. Jag har många orsaker, de flesta ganska dåliga. Men liksom allt annat jag gör, blir det inte bra om jag gör det mot min vilja, så ni slapp en massa usla inlägg och nu satsar jag på ett med innehåll. Förhoppningsvis blir det till något.
Var skall jag börja? Kanske med att konstatera att sommaren är förbi och det mesta av den regnade väl bort. På något underligt sätt hann jag trots allt med en hel massa under sommarlovet, så även om sommaren verkade kort, är ändå försommaren blott ett blekt minne. Flumm... Sommarlovet gick för det mesta ut på att jobba. Det var roligt, jag trivdes bra och jag fick ett paket erfarenhet till att lägga i ryggsäcken. Efter tre månader tackade jag gladeligen för mig.
Ett glädjemoment under sommaren var Pieksämäkilägret som jag till min stora lycka fick möjlighet att delta i. Jag vet att många redan har skrivit om lägret, så därför tar jag en snabb och egocentrisk version och berättar vad lägret gav mig personligen. För det var mycket.
Tänk vad man kan vakna på några dagar. Fyra dagar, och mina ögon öppnades plötsligt för allt. Under lägret såg man verkligen Jesus i alla människor omkring. Det var Guds liv i rörelse.
Jag deltog i kursen Bön- Guds liv i rörelse, och det var verkligen givande. Föreläsningarna på förmiddagarna var intressanta och inspirerande, och förbönen på eftermiddagarna rörde mig verkligen djupt. Förbön har effekt.
"Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem." (Matt 18:20)
Var skall man börja då? För vem skall man be? Med vem? Enligt Jesus skulle det börjas i Jerusalem (Luk 24:47). Vi skall börja i vårt Jerusalem. Vi skall börja nära oss- i hemmet med familjen, bland vänner och bekanta. Be med och för de närmaste. Där skall vi börja.
Det här sades på en föreläsning, och det har blivit väldigt aktuellt i mitt liv just nu. Jag har stött på det där lilla problemet med att vara kristen, att bli förföljd och hatad av de närmaste. Okej, så allvarligt är det inte, men jag har nyligen fått och får fortfarande stå ut med att vara den enda troende familjemedlemmen med dem jag älskar vända emot mig. Det är inte så enkelt att vara kristen i en familj som inte direkt är det. Jag får bara lita på att jag har kraft att stå på mig. Jag får lova att klä mig i den andliga vapenrustningen (Ef 6:10-20) och ringa nödnumret (Ps 50:15).
Be för varandra, med varandra. Med Jesus i centrum.
Det var mitt böneliv som vaknade lite på Pieksämäki och jag hoppas det inte går som det brukar: ivern sitter i ett par veckor för att sedan falna igen. I övrigt njöt jag av lägret, av sällskapet, lägerstämningen och lovsångerna som fastnade i huvudet och störde mig halva natten. Jag hade en otroligt tom känsla när vi åkte hem. Det betydde att det hade varit ett bra läger.

Jag skall bättra mig när det gäller uppdaterandet av bloggen. Inga dåliga ursäkter, såsom lathet och brist på inspiration, är ursäkter nog för att inte skriva. Nu kan jag börja skylla på giltiga orsaker som tentläsning till exempel. Nästa gång skall jag överösa er med intryck jag fått från den första veckan vid Helsingfors universitet. Tills dess, be.

Ny dille

2008-07-23T22:26:00.000+03:00

Fixa idéer brukar försvinna ur världen lika snabbt som de har kläckts. Ibland varar de lite längre, ibland stannar det bara vid själva tanken. Samlande hör till sådana saker som jag som barn rätt ofta hade pippi på. Jag samlade på allt från ekollon och stenar till pinsar och mjölktänder (usch så äckligt). Samlingsmanin gick i vågor och förr eller senare försvann skatterna i samband med någon storstädning. En gång när pappa visade mig sin fina frimärkssamling fick jag för mig att fortsätta på den. Jag orkade en dag, utan att utöka samlingen desto mer.
Förändring av livsstil är en annan sak jag nu och då får dille på. Jag kan bestämma mig för att godisstrejka och bara äta grönsaker. Det håller kanske två dagar, sedan inser jag hur mycket jag går miste om. Jag kan bestämma mig för att jag klär i rött och bara titta efter röda plagg när jag shoppar. Senast jag bestämde mig för ett nytt projekt var i höstas då jag absolut skulle börja sticka, samt att lära mig virka. Jag stickade en halsduk och ett par benvärmare och sedan fick jag nog.
Min nya dille är ändå bokstavligen mer matnyttig än en samling gem. Jag har suttit och bläddrat i damtidningar på jobbet (väldigt stressiga arbetsdagar) och hittat en massa trevliga recept. Det ledde till den briljanta idén att börja klippa ut recept och samla dem i en alldeles egen receptbok. Jag har redan tänkt ut hur fint jag skall arkivera, och jag antar att jag blir tvungen att göra en alldeles skild mapp för bakverk och desserer, eftersom jag är ganska ivrig att klippa ut sådana recept. Mitt projekt har nu kommit till den fasen att jag har en hög men recept hipp som happ på mitt golv. I de flesta fall skulle jag småningom tröttna och inte orka sätta mig ner och göra något åt saken, men den här gången skall jag försöka fullfölja mitt projekt. Det kan vara bra att ha.
Jag har nog börjat gilla matlagning också, och experimenterar gärna i köket. Särskilt nu när det finns hallon på gården. Jag har stått i snåret idag igen. Snart är vinbären och krusbären mogna också. Får se vad jag kokar ihop då.

Äta bör man, annars dör man.

Äntligen kom sommarvärmen. Stationära högtryck, välkommen!

Brunbränd brud berättar

2008-07-15T22:55:00.000+03:00

Förra sommaren gick jag omkring och undrade hur jag skulle få de långa sommardagarna att gå. Den här sommaren undrar jag snarare vart dagarna tar vägen. Detta beror antagligen på att jag är sysselsatt större delen av dygnet. Det är jag glad för, jag känner mig nyttigare om jag inte bara är.
"Jag hinner inte" är nog den fånigaste förklaringen till att inte få något gjort. Man hinner med mer än man tror, det gäller bara att ta sig tid. Sommardagarna är långa och många, och man hinner få förvånansvärt mycket gjort under en dag om man så vill. Jag har haft fullt upp hela sommaren och de alldeles lediga dagarna har varit få. Och när jag har haft en ledig dag, har jag helst sett till att jag har något program. Jag får mer ut av sommaren på det sättet.
Jag har jobbat hela sommaren, så det är väl det som tar upp större delen av sommardagarna. Fotbollen hinner jag också med, och min praktik. Under mina lediga dagar har jag hunnit med
- volleyboll
- fotboll
- besök på Högholmen
- stugliv
- besöksdagar på Björkebo
- Helsingforssightseeing (vi fastnade visserligen på Sveaborg, men ändå)
- veckoslut på lande
- att träffa vänner (tyvärr inte så mycket som jag hade velat...)
och mycket mer som brukar höra sommaren till. Sommarjobb behöver inte förstöra sommarlovet, som jag hade trott. Visserligen kan jag inte vara en månad på lande, men om jag passar på när jag har chansen, hinner jag nog få ut en hel del av sommaren.

Det har regnat rätt mycket i sommar. Regn har nog sina goda sidor också- det är mycket roligare att sola, och man tar de soliga stunderna till vara på ett helt annat sätt än man skulle göra om solsken var en självklarhet. Och visst har vi ju fått solsken i sommar, även om molnen varit ganska dominerande. Åtminstone tillräckligt med solsken för att jag har kunnat skaffa mig sommarben. "Vad bruna ben du har" sade en pensionär på jobbet häromdan. "Men nu räcker det", fortsatte hon bestämt.

I morse stod jag mitt i hallonsnåren på vår bakgård alldeles betagen av mängden bär vi får i år. Fick ihop en liter, och vartefter de mognar kan jag antagligen plocka lika mycket till varje dag en tid framöver. Mums!

Varför någonsin tvivla på Guds godhet, storhet, makt, existens...? Jag gör alltför ofta det misstaget, för att senare inse att Gud är god. Undrar just hur många gånger han räddat mig ur situationer jag inte skulle klara av att komma ur på egen hand. Hur många gånger har jag inte fått hjälp med att övervinna frestelser? Gång på gång på gång. Inser först efteråt att jag inte har varit ensam under de allra svåraste situationerna. Pinsamt...
Be så skall du få. Det har jag nog fått bevisat flera gånger. Senast igår. Plötsligt är alla dörrar öppna för mig, och Guds plan för mig är glasklar. Jag fortsätter mina studier i Helsingfors i höst.
Be så skall du få!

Ha en skön fortsättning på sommaren!

Hindra mig att göra det som viskas i mitt öra

2008-06-08T21:45:00.000+03:00

På min ena axel har jag en djävul

som fyller mig med stort begär,

vill se mig svag och ångerfull

med synd som mig förtär.

Viskar i mitt öra

precis det jag vill höra.

En ängel sitter på min andra sida,

vill försvara mig mot kroppens lust,

vill skydda mig från att lida.

Är med djävulen i ständig dust.

Hindrar mig att göra

det som viskas i mitt öra.

En kamp mellan det som kroppen vill

och det som hjärtat vill förhindra.

Vi klarar inte länge till,

kan du vår ångest lindra?

Led oss på den rätta vägen,

låt oss inte komma på fall.

Hjälp oss, med en kraft enträgen,

att vi kan följa dig i vårt kall.

Värme

2008-06-07T10:47:00.000+03:00

Vardagen blir lättare med ett leende på läpparna. Det har jag märkt under min första arbetsvecka på Blomsterfonden, och det gäller både mig, mina arbetskamrater och pensionärerna. Ett glatt "godmorgon!" sprider leendet vidare och gör stämningen mindre slö och nedstämd. Förutom den inre värme vi nya sommarflickor har försökt sprida, har sommarvärmen varit både till nytta och nöje. Och ganska mycket svett. Det blir rätt kvavt på avdelningen och det är svårt att få ordentligt korsdrag. Hela veckan har vi kunnat vara ute med pensionärerna, och det är härligt att se hur lyckliga de blir då vi säger att vi skall gå ut. Arbetet kan bli ganska tungt, speciellt då vi blir färre på avdelningen och ansvaret flyttas över på vikarierna. Det kommer att komma dagar då man inte tycker sig ha orsak att le, inte skulle orka jobba och känner sig stressad och utled på allt och alla. Det är jag förberedd på. Men jag vet att jag har minst orsak att vara tvär, så skall försöka hålla humöret uppe så gott det går. Innerst inne är jag lycklig. Hittills har det varit bra, jag trivs med den övriga personalen och pensionärerna. Hoppas det fortsätter på samma sätt, både med humör och sommarväder.
Värme är energi.

En vänlig grönska

2008-05-30T16:51:00.001+03:00

Sommarlov!

Det har jag egentligen haft sedan vappen, men jag tycker inte att inträdesförhörsläsning räknas som sommarlov. Nu är allt sådant förbi, och nu har jag ännu tre hela härliga lediga dagar framför mig. Vad skall jag göra?

Underbara lande! I brist på ledighet under sommaren tog jag tillfället i akt och åkte till Pargas direkt efter provet på måndagen och stannade till onsdag. Äppelträden stod i blom som jag aldrig sett dem och det var härligt att ställa sig mitt på gräsmattan och bara andas in friden. Jag hade hela stora huset för mig själv och sällskap av mommo och mofa ner i backen när jag ville. Måndagskvällen bestod av en lång pratstund med dem, god mat och den där motsatta känslan till stress.

Jag vaknade vid åttatiden och gick via postlådan ner för att få frukosten serverad. Inte ens en semesterdag kunde hålla mig kvar i sängen, utan höll mig till mommos och mofas dygnsrytm. På lande fördriver tiden av sig själv, på samma sätt varje dag utan större förändringar. Ingen planering, inga måsten, bara ta dagen som den kommer. Lät dagen gå som den ville. Fram mot kvällen gick jag på länk. Medvind mot kvällssolen. Vad kan man mer önska sig? Bastu kanske. Och det fick jag. Jag satt ensam i bastun och tittade ut genom fönstret på berget precis som jag alltid har gjort när jag suttit där. Samma kvällsbelysning, samma grässtrån som vajar i vinden och skuggorna som växer i skymningen. Tog av mig vinterpälsen. Vattnet var iskallt! Spurtade in i bastun igen och kände saltstänket rinna ner över näsan och ner på läpparna. Det smakade sommar.

Onsdagen var solande tills det blev dags att åka. Jag är nog lite ledsen över att somrarna på lande inte är som förut- flera veckor har bytts ut till ett par dagar. Kanske kommer det sådana somrar igen, med veckor av frihet borta från allt annat, med dagar på sjön och doften av havet.

En del saket går bara inte att beskriva. Men jag tror alla har ett ställe på jorden där man helst vill vara. Och om somrarna är det landet och skärgården som är det stället för mig.

Jag njuter till fullo av sommarlovet ännu fram till måndag då jag börjar jobba. Då får jag försöka hinna njuta när jag bara kan. Värmen kom, och idag tog jag mig en cykeltur på förmiddagen. Satte mig ner i gräset och läste. Hoppas på lite volleyboll ännu i kväll. I morgon är det studentkalasande, denna gång får jag vara gäst. Får se vem som kan klämma i sig flest kakbitar.

Sommarassociationer: Glass, lande, saltvatten, Kajsa, fuktig akterruff och en gnisslande lina mot skrovet, nypotatis och sill, rökt fisk, obligatorisk flytväst, klagan över värme, volleyboll, sena ljusa kvällar, flip-flops, vindens smekning och din, en stilla önskan att det aldrig skall ta slut.

En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar...

Upp som en sol, ner som en pannkaka

2008-05-09T23:08:00.000+03:00

Idag blandade jag mig i morgonrusningstrafiken för första gången på länge. I Åbo har jag haft kortare skolväg än jag nu har till busshållplatsen (överdriver lite, bara för att belysa skillnaden) och jag har inte suttit i bussen den här tiden på dygnet sedan under gymnasietiden. Det är bra med bussfiler, man bara susar förbi de långa bilköerna som bara väntar på att få komma till kontoret mitt i stan. Till min stora förskräckelse fanns det lika många bilar som människor i bilkön. Jag satt och tittade ut genom bussfönstret, och i så gott som alla bilar satt en ensam man eller kvinna. Jag vet att det är skönt att kunna använda bilen på morgnarna, särskilt om man har barn att lämna av på dagis för att sedan få bråttom från kontoret på eftermiddagen för att hämta dem igen. Men trots det- vilket otroligt slöseri på både tid, miljö och bensin! Jag slår vad om att det i morgonrusningen är snabbare att åka med allmänna transportmedel än att stå och irriterat tuta på de orörliga bilarna framför en.
Åkte ut till Brändö för att träffa min handledare inför min terapi. Jag fick en hel massa material och tips och anvisningar, och nu vet jag inte om jag känner mig lättad eller ännu mer nervös. Hoppas ändå på att kunna inleda terapin nästa vecka. Det blir nog kul.
Det är märkligt hur humöret kan svänga och hur en dag som börjat bra plötsligt slutar med platt fall. Idag var det en sådan dag, och är på lite kinkigt humör. Det är mina fötter som ställer till det för mig. Jag har fötter anpassade till inga skor alls, och den här tiden på året får jag blåsor av så gott som alla skor. Det blir inte bättre av att tränga in fötterna i ett par fotbollsskor, speciellt då det är varmt, svettigt och trångt i dem. Idag gick det lite för långt, och hade svårt att hålla tillbaka tårarna av smärta när träningen var slut. Det är inte smärtan i sig som stör mig, utan följderna av den. Jag kan ju inte träna ordentligt samtidigt som jag har svårt att låta bli att motionera. Blir arg och besviken varje gång någonting hindrar mig från att röra mig som jag vill. Ont i fingret, armbågen, ryggen, benet, vad som helst, skulle inte störa mig lika mycket. Men då det handlar om fötterna som får all tyngd på sig och som är i direkt kontakt med marken, då varje steg gör ont och då jag biter mig i läppen i hopp om lindring varje gång jag sätter ett par skor på mig, blir jag sur och bitter.
Idag var det en sådan dag. Som slutar med en liten nedförsbacke. Ibland är det tvärtom. En dag som från början går käpprätt åt skogen kan sluta med ett litet uppsving som räddar dagen. Kanske blir det en sådan dag i morgon.

Skratta dig lycklig eller skratta av lycka

2008-05-05T16:20:00.000+03:00

Igår firades Världsskrattardagen. Alla som missade den kan ju fira den idag. Eller alla dagar. Det finns en organisation bakom denna speciella dag, som anser att skratt får oss att må bra både kroppsligt och andligt. Det ordnas skrattyoga där man samlas i grupp och utför olika skrattövningar, vilket lär vara bra mot stress och irritation, det stärker immunförsvaret, lindrar smärta och får musklerna att slappna av. Och så får man sig ett gott skratt också.

Idén med en dag för skrattövningar är ganska kul, speciellt då många sällan tillåter sig skratta bort stress och vardag, skratta åt sig själv eller andra. Å andra sidan är det synd att vara tvungen att uppmana folk till skratt.

Länge har psykologer forskat i känslor och känslouttryck och många emotionspsykologer har konstaterat att ett konstlat leende stimulerar hjärnan och får oss på bättre humör. Så nästa gång du stiger upp med fel fot- skratta lite så blir du glad igen.

Just nu behöver jag ingen tvångsstimulering för att känna mig lycklig. Jag kan bara skratta av lycka över att jag har det så jättebra.

Skratta som maskrosen :)

Mars, april har knopp i håret, maj och juni blommar mest

2008-04-28T20:54:00.000+03:00

Vår. Det börjar bli grönt, vitsipporna har blommat redan länge och fåglarna kvittrar av hjärtats lust. Det bästa är att vakna till fågelsång och solljus långt innan väckarklockan ringer. Har ännu inte blivit irriterad på det. Det blev varmt plötsligt, och förra veckan kunde jag gå på länk i bara shorts och t-skjorta. Det är någonting det!
Förra veckan var jag på dagis för att lyssna på barn, och det innebar ett par timmar sandlådelekar per dag (=sola). En dag hade vi sångstund och vi sjöng den där månadssången, vilket fick mig att minnas min egen tid på dagis för lagom många år sedan. Det fick mig också att konstatera att våren nog på sitt sätt är den bästa årstiden. Speciellt så här nära sommaren. Sommaren innebär lata dagar på stranden, men vad är bättre än att ha de dagarna att se framemot? Dagarna blir fortfarande längre, studierna börjar vara slut för terminen och i väntan på strandväder kan man införskaffa nya somriga kläder och givetvis en ny bikini. Och i väntan på sommaren får man se världen slå ut på nytt, känna alla dofter som hör våren till och bara glädjas åt solskenet som får en på ett strålande humör. I väntan på sommaren är våren den bästa årstiden.
Idag trampade jag min lilla Poni ut till lande i Pargas. Det är kanske 30 kilometer dit ut, och på en cykel som mamma använde när hon var ung med små hjul och utan växlar, var det inte alls en så lätt uppgift. Jag fick trampa som en vettvilling utan att komma så mycket framåt, och i backarna som mot slutet kom emot som väggar fick jag stå upp på pedalerna och grina illa åt mina mjölksyredrabbade ben. Det tog två timmar. Fick lite mat och en trevlig pratstund med mommo och mofa när jag kom fram. Det var ett skönt sätt att få eftermiddagen att gå, eftersom jag inte hade något speciellt för mig efter skolan. Jag hade min sista tent idag. I morgon packar jag bilen och åker hem.
Njut av vårvädret, ät glass och klara vappen!

Ja må jag leva

2008-04-15T23:13:00.000+03:00

Jag har fått fira tjugo födelsedagar, och liksom alla gånger tidigare var det min dag.

Blev väckt halv sju tiden i morse. Det tog en stund innan jag fattade att oljudet var mer likt min ringsignal än väckarklockans morgonsång. Vilken bra start på dagen att bli väckt av någon som gratulerar och önskar en bra dag. Jag hann precis slumra till igen innan telefonen väsnades än en gång. Det var pappa som ringde, och i andra ändan hördes familjen sjunga "Ja må hon leva" i diverse ostämmor. Inte ens distansen påverkar vår tradition att väcka födelsedagsbarnet med sång i svinottan. Mina stackar bröder hade väl blivit tvångsuppslitna ur sina sängar bara för att sjunga för mig. Liksom alla år. Älskar traditioner! Efter det andra "ha en bra dag" steg jag upp med gott hopp om en bra dag.

Och visst blev det en bra dag. Nackdelen med att fylla år på en vardag är att firandet blir knappt. Men jag fick fira precis som jag hade önskat. Efter skoldagen åt jag och några klasskamrater födelsedagsbakelse på ett café, och kvällen avrundades med glasskalas i köket med min granne och vän. Det här var tillräckligt för en lyckad dag. Det här var perfekt för att göra den annars rätt så vanliga tisdagen till en alldeles speciell. Har mottagit gratulationer längs med hela dagen och känt mig ihågkommen och uppmärksammad. Något mer behöver jag inte.

Det enda jag saknade var en massa paket att slita upp. Får vänta tills jag kommer hem. Det fick mig också att inse att presenterna inte är det jag uppskattar mest, utan helt enkelt att bli ihågkommen och känna mig älskad av andra.

Jag får fira mer en annan gång.

"Att fira födelsedagar är sunt. Statistiken visar att de som firar flest födelsedagar också är de som lever längst."

-Father Larry Lorenzoni

Räknade dagar

2008-04-09T20:59:00.000+03:00

Ända sedan studierna började i höstas har jag på någon medvetandenivå hela tiden levt i framtiden. Visst har jag ju efter bästa förmåga fokuserat på min situation och tagit dagen som den kommit, men ofta har mina tankar svävat iväg mot skolårets slut. Min plan var från början att studera mitt första år vid ÅA, för att sedan med lite kunskap kunna ta mig in och börja vid Helsingfors Universitet. Och många gånger har jag funderat på den dag då jag kan börja koncentrera mig på inträdesförhörsläsningen.
Idag slog det mig att jag är här nu. Mina dagar i Åbo för läsåret är räknade, och jag kan räkna dem på mina fingrar. Eftersom jag kommer att vara en vecka på dagis för att lyssna på barn och därmed vara i Helsingfors, och eftersom mina föreläsningar är slut före valborg, har jag tio dagar obligatorisk åbovistelse kvar.
Jag vet inte riktigt hur jag skall möta det, då det inte längre är fantasi. Skall jag vara glad och nöjd eller skall jag känna vemod och saknad? I mina tankar har det alltid varit en lättnad att få komma hem och stanna där, och speciellt under de dagar jag varit nedstämd eller haft hemlängtan av en eller annan orsak har jag nog sett framemot årets slut. Jag gjorde misstaget att skaffa vänner och börja trivas. Nu är det plötsligt svårt att ge upp det jag har. Tänk om jag inte kommer tillbaka.
Om jag tänkte objektivt skulle jag gärna stanna i Åbo. Men: "The heart has reasons that reason does not understand" (Jacues Benigne Bossuel). Följer därmed prinsessan Dianas råd och gör det hjärtat talar om för mig att göra.
Jag litar fortfarande på att Gud vet vad som är bäst, och att han visar mig vägen. Oberoende var jag fortsätter studierna är det det rätta. Ids inte grubbla desto mer.
Det enda jag inte kan sluta förundra mig över är vart januari, februari och mars tog vägen?

Dittan och dattan

2008-04-01T21:16:00.000+03:00

För att citera Khaled Hosseini i The kite runner: "A person who wastes his God-given talent is a donkey." Önskar att jag skulle finna den först. Många gånger har jag funderat över min plats och min uppgift, men jag har inte kommit fram till något vettigt. Det klarnar väl liksom allt annat har gjort hittills.
Det gäller att våga förverkliga drömmar. En röd liten fågel i juletid (Fannie Flagg) får en att verkligen vilja trotsa verklighetens realiteter och våga göra det man innerst inne har drömt om.
Läs dessa böcker! Den som påstår att det inte finns tid för läsning tror jag inte riktigt på. Jag ljög för mig själv när jag påstod det hela hösten. Lyckligtvis fann jag glädje i skönlitteraturen igen. Tid finns, det gäller att ta vara på den.
I morgon börjar de galna dagarna. Jag tänkte vara galen på torsdag. De övriga dagarna räcker det med en liten stund.
Vårrus. Runt Åbo slott. Skönt att springa av sig. Ljusare dagar gör tillvaron lättare. Skall vara här ett par veckor framöver, ser framemot allt som kommer emot.
Lever och mår bra.

"Om snöret inte håller, utan går av, är det bara att försöka med ett annat snöre."
- Nalle Puh

No subject

2008-03-24T20:50:00.000+02:00

Påsken börjar vara förbi för denna gång, och känslan är ungefär densamma som efter jul: ganska lite andlig föda och definitivt för mycket choklad.
Eftersom min familj liksom de flesta andra kopplar ihop påsken med chokladägg och påskhäxor, har jag svårt att vänja mig vid att påsken trots allt är den viktigaste högtiden vi firar. Inte förrän ett par år tillbaka har jag tänkt desto mer på påskens innebörd, och även denna påsk blev det lite comme si comme ca med det andliga firandet. Julen har varit mer högtidlig i och med julevangeliet som lästs ända sedan förskolan och så, men något påskevangelium har aldrig hört till rutinerna vare sig hemma eller i skolan. Nåja, förhoppningsvis mognar jag hela tiden och kan satsa mer på att stilla mig nästa påsk och låta bli att äta så mycket ägg som påskharen värpt (undrar vem som kommit på något så absurt).
Ett år går snabbt. Det var den tanken som lugnade mig i början av terminen. Nu är vi snart inne i april och min tanke är bekräftad. Det har gått snabbt. Den här perioden är kort och innan jag vet ordet av kommer läsåret att vara slut. Jag har en hektisk månad framför mig, sedan skall det väl lugna sig.
Snön kom med vårsolen. Hur störande det än är att vakna tidigt på morgonen och inte kunna somna om på grund av solskenet som strömmar in, är det ändå bättre än att tvingas stiga upp när det fortfarande är nattsvart ute. Älskar vårsolen!
Pappa fixade min TV. Eller han hittade kanalerna. Det förändrar knappast något alls, jag har inget behov av att stirra på den varje kväll. Jag slipper åtminstone klaga om det kommer något jag vill se.

Tack och godnatt.

Gran Canaria tur och retur

2008-03-20T13:44:00.002+02:00

Jag och mamma gjorde favorit i repris: solsemester på tumanhand. I fiol var vi i Marocko, denna gång bar det av till Gran Canaria.

Den 12.3 var det väckning kvart före fem, men den korta natten till trots steg jag upp utan att krångla. Jag visste ju att något roligt väntade, och jag kunde alltid fortsätta sova i flyget. Den chansen utnyttjade jag nog, och efter lunchen (som serverades halv nio på morgonen, underligt att jag hade aptit) sov jag bort de följande timmarna av flygresan. Vi landade tretiden och vred klockan två timmar bakåt. Vi möttes av en skön, varm fläkt och konstaterade att temperaturen stigit med drygt 20 grader på sex timmar. Från bussen som tog oss från flygfältet till hotellet fick vi ett första intryck av ön- höga berg in mot land och långa sandstränder och ett blått hav. Bussen tog oss till den södra delen av ön, till Maspalomas, som är känt för sina sanddyner och sin om nätterna blinkande fyr. Det var bara att växla om från jeans, tröja och skor till shorts, topp och sandaler för att sedan bege sig ut och titta på omgivningen. Vårt hotell låg en god bit från stranden, och det blev en tretimmars promenad med paus för grillade sardiner och sangria ankomstdagen till ära. Dagen blev extralång både med tanke på en kort natt, tidig uppstigning och tidsskillnaden, så vi stupade i säng vid niotiden.

Sanddyner. Det ordnades bl.a. kamelsafari över dynerna men vi valde att gå en sväng till fots i stället. Större delen är naturskyddsområde, och det förstår man när man ser det.

Varje morgon, med undantag av en, steg vi upp halv åtta- tiden för att gå ut på morgonlänk. Jag sprang och mamma promenerade, och en lämplig rutt var ner till stranden, runt fyren och tillbaka. Efter ett par gånger blev det lite ensidigt, men det gjorde inte så mycket. Det var ett skönt sätt att börja dagen på. Dessutom gjorde jag morgonlänken till min stund för bön och tänkande. Det blev min lilla stund på dagen alldeles för mig själv, och det fungerde förvånansvärt bra. Och vad är bättre än att se dagen gry och världen vakna till liv?

Eftersom vi bodde rätt så långt från stranden och sådant som centrum och matställen, valde vi att hyra cyklar. Det var nog ett bra val, cykeln blev vårt transportmedel och på det sättet orkade vi ta oss lite längre än bara till hotellets pool. Torsdagsförmiddagen var mulen, så vi passade på att cykla omkring lite för att få en bättre uppfattning om vad som fanns omkring oss. Det klarnade upp till eftermiddagen, så vi slappade i solstolen resten av dagen. Kanske var det bra att inte utsätta våra färglösa, känsliga vinterpälsar för starkt solsken genast från början.

Sandstränder brukar innebära sand på precis vartenda ställe, men vi beslöt oss i alla fall att åka ner till stranden på fredagen. Och visst är stranden bättre än poolen, tros allt. Vi cyklade förbi folkmigrationen ner mot stranden där människor längs med förmiddagen flockades. Strandlinjen är flera kilometer lång, och det är populärt att gå från Maspalomas längs stranden till Playa del Inglés och tvärtom. Jag och mamma turades om att följa med lämmeltåget längs stranden. Det var skönt att gå alldeles vid vattenbrynet, vada lite och låta vågorna skölja över en. Jag fick skylten "Area nudista, 800 m" bekräftad då jag gick i rikting mot Playa del Inglés. Nudiststränder är vanligt på Kanarieöarna, och tydligen är det många som gillar att ha precis alla kroppsdelar bruna. Jag kom över den första chocken och vande mig vid synen. Nakenhet är trots allt naturligt. Jag var i stället smått road, men vart skall man vända blicken när herr och fru naturbarn kommer traskande emot en? En minst lika vacker syn var nudistvolleyboll, som spelades längre upp på stranden. Jag fick nästan lust att gå med, men jag antar att kravet för att platsa i laget var att ta av sig det lilla man hade på sig. Det får bli till en annan gång. En aning brända gav vi oss på eftermiddagen ut på en cykeltur till Playa del Inglés. Det är ett område med stora hotell och restauranger och fina möjligheter till nattliv, och inte särskilt mycket annat. Mamma fick problem med cykeln, kedjan hoppade ur, och jag som knappt lyckas pumpa mina egna däck fick leka mekaniker. Efter en hel del kladdig olja, svett och svordomar lyckades jag få kedjan på plats och kände mig ganska stolt.

Stranden. Tros att vi låg på solstolar och inte direkt på sanden som många verkade gilla, hade man nog sand precis över allt. Efter ett dopp i Atlanten blev det en härlig smörja av salt, sand och solkräm att smeta ut på kroppen.

På lördagsmorgonen gick vi på marknad. Det såldes allt från frukter och grönsaker till vackra dukar, kläder, hantverk, smycken och piratkopior på märkesvaror. Vi köpte jordgubbar och både jag och mamma hittade varsin sommarklänning. Gran Canaria är känt för sin odling av Aloe Vera, en mirakelväxt som är bra för allt, från solbränna och öppna sår och ärr till magsår och andra krämpor. Vi gjorde slut på en halv flaska Aloe Vera- gel som vi kladdade på våra solbrända kroppar under veckans lopp. Vi köpte också en Aloe Vera som vi kan ha att stå i köksfönstret och göra vår egen dundermedicin av. Efter marknaden njöt vi av jordgubbar och vitt vin till lunch. Sedan var det dags för ett pass i solen efter vilket vi tog oss till stranden och gick i butikerna där. Längs med strandpromenaden var märkesbutik på märkesbutik uppradade, men trots att Tax Free gäller på hela ön (lite som på Åland), blir inte märkesvarorna särskilt förmånliga. fönstershopping är kul ändå, och vi avslutade vår dag med skaldjurspasta.

Vi försökte vara så kulturella som möjligt, och åt sådant som är typiskt spanskt. Sardiner, paella, bläckfiskringar, den typiska mojosåsen och sangria eller spanskt vin till. Särskilt exotiskt var det dock inte när kyparen frågade vilket land vi kom från och gav oss en meny på finska när vi svarade att vi kommer från Finland.

Söndagen var den hetaste och blåsigaste dagen, och vi tillbringade den på stranden. Solen stekte från en klarblå himmel, och om det inte hade blåst skulle den nog ha blivit ganska olidligt. Jag tog min strandpromenad den dagen igen. Stranden har inga snäckor, i motsats till vad vi brukade hitta i Spanien då vi var där som små. I stället blev stranden stenigare ju längre bort man gick, och havet hade format stenarna alldeles släta och fina. Jag hittade en platt, jämn, näst intill perfekt cirkelformad sten. Jag hittade också en sten som hade formen av ett hjärta. Åtminstome om man använder sin fantasi. Den är inte slät och jämn, kantig, egentligen inte ens särskilt vacker. Alla skulle knappast ens se det som hjärtformat. Kanske är det så med kärleken- osymmetrisk, svår att förstå av sådana som inte ser mönstret. Hur som helst- båda stenarna är Guds skapelse, jämn och vacker eller inte.

Måndagen blev den sista dagen på stranden och vi lämnade tillbaka cyklarna samma dag. Vi besökte ett shoppingcenter och testade lokaltrafiken. Den fungerade trots glesa bussturer och en tidtabell som verkade vara uppsatt för syns skull. Taxi var ett annat sätt att behändigt ta sig fram på. Det var billigt och snabbt, och vi konstaterade att en taxiresa blev billigare än det för två vuxna är att åka buss i Helsingfors. Den sista dagen i solen blev vid poolen på tisdagen tills vi började vara genomstekta, och kvällen ägnade vi åt souvenirshopping.

Hela onsdagen gick åt till att resa. Bussen hämtade oss klockan tio och vi landade i Helsingfors kvart över nio på kvällen.

En vecka i solen är lagom om man inte gör något speciellt, och som avkoppling är Kanarieöarna ett bra resmål. Jag gillar klimatet, älskar doften av saltstänk och kan inte sluta beundra solnedgången över Atlanten. Vi får se vart nästa resa bär.

TV- lös

2008-03-03T20:29:00.000+02:00

Digiboxen tog över världen och här sitter jag med en som inte fungerar. Toppen. Hittills har jag kunnat se ett par kanaler analogt, men nu är även det nöjet förbi. Jag har två alternativ: att ta hit en gubbe som kan berätta var problemet ligger eller också fortsätta gräma mig över alla bra program jag inte kan se. Eftersom jag är lat och inte i desperat behov av TV blir det antagligen det senare alternativet. Jag har inte någon serie jag bara inte får missa och brukar i allmänhet inte dega framför dumburken, men visst är det synd om det råkar komma en bra film när jag har en händelselös hemmakväll i sällskap av mig själv. Nåja, det får vara tillsvidare. Kallar på digigubben om min tillvaro blir outhärdlig. TV:n får i stället fungera som utfyllnad och prydnad i mitt rum.
Jag försöker komma på fördelar med att inte ha TV. Nackdelarna är ju uppenbara, så dem hoppar jag över för att inte verka så negativ. En bra sak är att jag inte riskerar att bli beroende av en serie och maniskt tvingas reservera tid för att se veckans avsnitt. Jag faller inte heller för frestelsen att kasta mig på sängen och slötitta "bara en liten stund" då jag egentligen skulle ha skolarbete att göra. Jag blir inte manipulerad av reklamer(!) och har ingen orsak att äta framför TV:n, vilket annars är ett väldigt trevligt men klåttigt sätt att koppla av på efter en ansträngande dag. I stället kan jag gå ut på en joggingtur eller promenad, andas frisk luft och bli full av energi och dimpa i säng med gott samvete. Jag kan lyssna på musik, meditera, vara konstnärlig... Jag får tid för läsning, både riktiga böcker och speciellt Bibeln. I stället för att titta på någon smörig såpopera kan jag hålla aftonandakt och ha lite quality time med Gud. Det har för mig varit till en stor välsignelse att inte ha alla kanaler, för mitt bibelläsande har gått framåt. Och nu får jag en extra halvtimme om dagen med Gud då jag inte ens ser Friends.
Jag känner mig som en eremit.

Som sagt var...

"TV är en anordning med vars hjälp människor som inte har något att ta sig för betraktar andra människor som inte kan göra någonting." -Fred Allen

"Folk som ser mycket på TV får större och större ända och mindre och mindre huvud."
-Dieter Hidebrandt

"Jag tycker att televisionen är mycket lärorik. Varje gång någon sätter på den, går jag in i ett annat rum och läser en bok." -Groucho Marx

Läslus(t)

2008-02-27T22:09:00.000+02:00

Glädjen i att läsa är återfunnen. Jag hade nästan glömt hur mycket jag tycker om att läsa (nu menar jag skönlitteratur, inte skolböcker), men idag väcktes ivern när jag för första gången på länge började med en ny, fräsch, oläst bok.
Jag led av tristess, och för att få tiden att gå på jouren började jag läsa en av böckerna jag hade med mig när jag flyttade till Åbo. Jag har inte tagit mig tid att läsa, så den har bara stått och samlat damm på bokhyllan sedan dess. Förr läste jag böcker av bara farten och älskade att krypa upp i soffhörnet för att sjunka in i fantasivärlden. Nuförtiden blir det bara inte av. Synd. Läsning är så otroligt roligt, och i och med att man blir äldre och klokare (jag börjar känna mig gammal), ger böckerna en hel del att reflektera över. Den lilla läslusen som alltid funnits inom mig vaknade ur sin djupa dvala. Hoppas på att hålla henne vaken.
Jag började läsa Paulo Coelhos Pilgrimsresan idag. Liksom de andra böckerna jag har läst av honom är denna väldigt filosofisk och flummande, men jag dras till hans sätt att skriva och hans tankar som tänks i ett nytt perspektiv. Väldigt inspirerande! Jag hinner fortsätta läsa i bussen på väg hem i morgon.

Jag har haft väldigt lite att göra den här veckan, så hoppas på att kunna aktivera mig lite. Så fort jag inte har något jag måste göra blir jag passiv och gör inget alls. Tur att jag återupptäckte böckerna, kanske jag tar med fler när jag kommer till Åbo nästa gång, i stället för DVDn och Friends som jag hade tänkt.

"Att läsa en bok för första gången är som att finna en ny vän; att läsa om den är som att återse en gammal bekant." (Kinesiskt ordspråk)

Lost and found

2008-02-24T21:24:00.000+02:00

Bön lönar sig. Det gör livet lättare.

Filosoferingsivern väcktes idag i samband med en diskussion och en bra predikan. Om jag kunde ändra något i mitt liv, skulle jag då göra det eller är jag nöjd med min situation idag?

Om jag hade valt att inte börja spela fotboll hade jag kanske blivit gymnast, eller kanske hade jag lagt av med idrotten helt och hållet och valt att börja spela något instrument i stället. Om jag hade valt ett annat gymnasium eller en yrkesskola, skulle jag inte ha samma vänner jag har nu. Valet av realämnen, och därmed inriktning, kunde ha sett annorlunda ut. Om jag inte hade blivit hjälpledare skulle jag inte ha lärt känna församlingens ungdomar, och om jag hade fattat andra beslut i mitt väldigt hetsiga dejtingliv hade jag inte funnit den person jag nu anser vara rätt för mig. Jag skulle helt enkelt inte vara jag om jag hade gjort annorlunda i de valsituationer som kommit emot i mitt liv. Kanske skulle jag vara en musikalisk fritänkande filosof med rastat hår och pojkvänner som byter plats på löpande band. Bara mitt namn skulle vara detsamma.
Nej, när det gäller stora, avgörande val ångrar jag ingenting.
Visst har jag många gånger sagt och gjort sådant jag ångrar (sårat någon, ljugit eller haft sönder prydnader), men gjort är gjort och det är sådant som gör mig till den människa jag är.

Jag vill inte tro att alla dessa val jag gjort som tagit mig hit jag är idag är en slump. Hellre tror jag att det är meningen att jag är den jag är och att jag valt rätt utan att direkt vara medveten om det. Utan att jag har bett om det, har någon lett mig rätt.
För ett par år sedan var jag väldigt vilse. Jag hade ingen aning om min framtid, jag hade en ständigt gnagande oro inom mig och jag trodde jag var förlorad för att jag inte hade en pojkvän liksom alla andra (värsta tonårskrisen, suck...). Jag var en ensam liten båt mitt ute på öppet hav mitt i natten utan en aning om riktning, och med land lika långt borta oberoende vädersträck.
Nu då? Visst har jag fortfarande stora val framför mig, avgörande prov och samma oroskänsla som dyker upp nu och då. Skillnaden är att jag vet vart jag kan vända mig, och be om hjälp och ledning. Jag är samma lilla båt mitt ute i ingenting, men nu har jag en fyr att orientera mig efter, ett ljus att följa när jag kört vilse.

Tills dess jag började söka Gud var det han som sökte mig. Han talade med mig, berättade vad jag skulle göra. Jag lyssnade inte medvetet, sökte inte självmant. Nu börjar det svänga, jag blir den som aktivt söker, som vill höra och som vill följa ljuset.

Öppna mitt hjärta

2008-02-15T15:24:00.000+02:00

Igår kväll i bussen på väg hem slog jag triumferande ihop Bibeln. Färdigläst! HA!
Jag har följt den där läsplanen, Bibeln på ett år. Det tog drygt tre år för mig.
Jag har knappast förstått en bråkdel av det jag läst, emellanåt har jag haft känslan av att jag bara skummat igenom texten utan att egentligen ha koncentrerat mig. Ibland har det gått bättre, antagligen efter sådana där nyårslöften som "Jag skall läsa Bibeln flitigare detta år". Med- och motgångar till trots har jag tragglat mig genom den.
Kom nu inte och slå ner mig med kommentarer som "Ha, ha, jag har minsann läst Bibeln femton gånger från pärm till pärm på fyra olika språk", utan låt mig njuta lite av segerkänslan över att ha klarat det jag många gånger har upplevt vara en omöjlighet, en alldeles för hög tröskel.

Snipp snapp snut...? Vad har jag egentligen uppnått? Läst ut Bibeln? Knappast.
Jag har kanske skaffat mig en uppfattning om vad jag kan hitta i Bibeln, fått en helhetsbild och hittat eventuella favoritböcker och sådana böcker som jag upplever vara svårlästa. Men slutläst är den ju inte. Det kan den nog aldrig bli. Jag antar att man varje gång hittar något nytt i en text man läst flera gånger förut, och att Guds ord öppnar sig för en mer och mer var gång.
Nu gäller det bara att börja om med att öppna Bibeln varje dag och lära mig något nytt.

Öppna mitt hjärta för ditt ord
och ditt ord för mitt hjärta.

Rätt att babbla

2008-02-12T21:31:00.000+02:00

Rätten att kommunicera.
Läste igenom en massa etik gällande kommunikation, och rättigheter man har som människa. Rätt att kunna vägra, fråga, välja, delta i samtal... Detta gäller alla. Det är en självklarhet för dem som kan tala. Det är inte alls lika lätt att utnyttja dessa rättigheter om man inte kan uttrycka sig muntligt eller skriftligt och är i behov av andra kommunikationssätt. Kom fram till att min framtida arbetsuppgift kan vara att försöka se till att även de som har någon form av kommunikationshandikapp också kan utnyttja dessa rättigheter.
Har fattat tycke för AKK- Alternativ och kompletterande kommunikation. Går den kursen nu och ser framemot att öppna tentboken varje dag. Kan man av någon anledning inte tala får man ta till andra medel- ord, bilder, symboler, tecken... Jätteskoj! Inte bara för att jag är intresserad, utan också på grund av den upplyftande tanken att jag någon gång i framtiden har möjlighet att hjälpa någon att få ett sätt att uttrycka sig på. Jag har svårt att föreställa mig själv i en situation med huvudet fullt av saker att berätta men med oförmågan att tala om dem för omvärlden. Vill att alla skall kunna få berätta, samtala, få det sociala behovet uppfyllt. Även om det kan kännas meningslöst i så att säga hopplösa, ledsamma fall för personer med till exempel ALS...
Vi fick i läxa att läsa ett slags självbiografi. Den handlar om en flicka som använde sig av Bliss, en form av symbolsystem. Den är gripande, så kolla gärna in. Den visar att man med mycket vilja, motivation och satsning kan ge alla ett språk och ett uttryckssätt. Man kan ge alla ett drägligare liv, ljus i tillvaron och glädje i att kunna uttrycka sig.

Words don't come easy to me... Beror på vem man jämför med.

http://www.klang.se/freja/sjalvbiografi.htm
(Hon bara råkar heta Freja, skulle gilla sidan lika mycket oberonde namn.)

Väntar på våren

2008-02-10T17:05:00.000+02:00

Vårtecken: Båtmässa. Visst är det ganska optimistiskt, men å andra sidan kan man ju börja vänta på våren nu då det inte ser ut att vilja bli vinter. Det är några år sedan jag varit på båtmässan. Nu är det bara pappa och pojkarna som är intresserade. Visst var det kul att gå när jag var yngre (och mindre). Vi brukade gå ombord på de allra största lyxkryssarna, vilket av någon anledning var jätteskoj, och jakten efter godisskålar var så klart vitsen med mässan.
Vintern har regnat bort. Synd med tanke på skidåkning. Jag väntar nog ändå på våren. Blir glad av att höra fågelkvitter utifrån och inte bara fågelsången från min klarljuslampa. Följer också med "Solen går upp" och "Solen går ner" i tidningen och konstaterar att dagarna bara blir längre. Så våren är nog en sak jag längtar efter, med allt vad det innebär (torra gator, vårrockar och skor utan lurv, inträdesförhör...)
Före det då? Påsken kanske. Nog för att det är vår redan då. Och mitt långa lov och min solsemester med mamma (hurra!). Vilken tur att mamma kan vara ledig, vill ta semester och är i behov av ressällskap. Ställer så gärna upp.
Det är en månad dit. Hinner se framemot en massa andra saker först. Skolveckor. Läsning. Njuter av studierna för tillfället! Veckoslut i Åbo. Nästa veckoslut. Morgondagen. Mycket har jag framför mig att se framemot. Resten av livet så där i allmänhet. Bäst att börja med att vänta på morgondagen.

Carpe diem!

Korta långa dagar

2008-01-31T22:24:00.000+02:00

"I'm walking on sunshine..."

Uppsving i min vardag.
Jämfört med den första veckan efter jul, har den här veckan varit alldeles fenomenal! Eller också kändes första veckan bara så tung (inte ansträngande, tung), att jag fick en väldigt negativ bild av den. Hur som helst har mitt humör varit på topp sedan förra fredagen, så om det håller ännu i morgon tror jag det börjar vara rekord på länge.
Förra veckoslutet var bra, det var skönt att komma hem efter två veckor i Åbo. Ensam är det en ganska lång tid. Så upplyft och glad började min vecka här först i tisdags, och i ett huj har det redan hunnit bli torsdag kväll (vilket jag räknar som fredag och veckoslut). I morgon får jag åka hem igen.
Jag har haft långa och intensiva dagar. Dels har jag haft föreläsningar varje dag, och dels har barnvaktandet tagit upp både tisdags- och onsdagseftermiddagen. Idag var jag i farten tidigt, ute ur huset strax efter sju, för att återvända hem halv niotiden på kvällen. Långa dagar, ja. Men jag är glad och nöjd.
Tiden går så fort när man är sysselsatt. När det man gör dessutom känns meningsfullt och viktigt, kan man ju inte annat än tacka för att man finns till.
Börjar se en plan. Börjar se var jag kan vara till nytta, vara ett redskap. Litar på att Han hjälper mig ända fram, och att jag kan göra det bästa av det jag gör.

"Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er."
Matt 7:7

Shining in the light of Your glory

2008-01-20T22:12:00.000+02:00

Idag lärde jag mig någonting. Eller snarare blev jag påmind om någonting.
Allt jag bygger upp på värdsliga grunder, enligt mina egna begär och egna planer, kommer att vara förgäves, det kommer en dag att gå förlorat.
Allt jag bygger upp på Jesus kommer att bestå.
Därför borde allt jag gör grunda sig på Jesus, annars är det i onödan.

Matt 5:3-12

Skapa mening

2008-01-18T22:34:00.000+02:00

Det har inte ens gått en vecka och jag har redan gjort det som jag lovade mig själv att göra- hitta en fritidssysselsättning åt mig. Om jag dessutom lyckas tjäna lite pengar på det är det ett stort plus.
Jag har börjat barnvakta, och skall göra det två gånger i veckan åtminstone tills vidare. Det är tre syskon jag har hand om, en femårig pojke och ett par tvillingflickor som snart skall fylla sju. Hur gulligt är inte det? Skenet kan bedra.
Varje tisdag och onsdag skall jag först plocka upp minstingen på dagis. Det går riktigt bra med honom, och att åka buss till torget är inga problem så länge jag håller honom i handen. När jag sedan från förskolan får två till blir det knepigare, jag har ju bara två händer. De kastar sig över mig, pratar i munnen på varandra, ser sig inte för och vips har någon av dem hunnit flera meter längre fram eller blivit på efterkälken. Nåja, det gick bra för att vara första gången (i onsdags), när vi väl kom hem till dem hade jag ju dem åtminstone instängda.
Fyra timmar gick fort och jag lyckades underhålla dem med middag, läsning och lekar. Jag var både lärarinna och häst... Fick pusta ut när det blev dags för Buu- klubben. Länge sedan jag har sett på barnprogram.
När jag äntligen blev ledig märkte jag hur slut jag var. Jag steg ner på den tungt trafikerade vägen och tyckte att det var tyst. Efter en eftermiddag tillsammans med barn som pratar i ett på hög frekvens och med en ljudnivå på säkert 75 dB är till och med bussarna tysta.
Jag märkte också hur glad jag var. Man kan nog inte ha tråkigt när man har barn omkring sig. De hittar ständigt på något, är nyfikna och frågvisa och kommer med resonemang och påståenden som man inte kan annat än le åt.
Nu har jag sysselsättning två dagar i veckan. Jag gör mig själv en tjänst med att undvika för mycket tid ensam och jag är till hjälp för någon annan också. Känner mig nästan nyttig. Dessutom ger detta erfarenhet, både med tanke på arbetsansökningar och längre fram i tiden.

Inte nog med detta, jag tänkte utöka min aktivitet ytterligare. Folkhälsan behöver personal till ungdomstelefonen, någon som sitter och lyssnar på människor som behöver någon att tala med. Det ordnas en kurs, vilken jag tänkte vara med om, och sedan kan man fritt välja hur ofta man vill joura. Ser verkligen framemot det. Om något, så ger detta erfarenhet och kunskap om att bemöta människor. Frivilligarbete är inte heller till skada.

Jaha, plötsligt är jag väldigt upptagen. Inte mig emot. Visserligen måste jag ju ta mig tid att läsa lite också, men kanske jag kan offra en av de många timmarna vid datorn till skolarbete.
I morgon är det lördag. Det betyder läsning. Pluggar anatomi och fysiologi.
Det är länge sedan veckoslut inte har inneburit sköna hemmakvällar. Eller okej, visst blir det ju hemmakvällar, men utan nära och kära och knappast så långt in på natten. Det får bli till nästa veckoslut. I morgon blir det blodcirkulationen.

Kanske har det varit mörkret, för hög melatoninhalt eller för lite att göra som har gjort att jag stundvis den senaste tiden känt mig nere. Nu går det mot ljusare tider (lever i hoppet), ljusterapilampan minskar mängden melatonin och väcker mig på ett snällt sätt, och jag känner att jag gör något av mitt liv. Humörkurvan pekar uppåt och livsglädjen spirar.

Två citat som jag finner lämpliga för min situation.

"Livslust är att alltid ha kommande projekt i ögonvrån."
- Okänd -

"Underskatta inte värdet av att göra ingenting,
av att bara ströva omkring alldeles ensam,
lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra."
- Nalle Puh -

Tjejer- titta hit!

2008-01-15T18:28:00.000+02:00

(Jag vet att rubriken fångade även killars uppmärksamhet, men hoppas ni inte är alltför intresserade...)
Visst är det knepigt att hitta en mascara som fungerar lika bra som för damen i reklamen. Långa, vackra ögonfransar? Pyttsan! Det blir bara klumpar och kladd av det hela. Har äntligen hittat en mascara som håller vad den lovar. Testa Maybelline's Define-a-lash: "Separated, sensuously long lashes, no clumps". Åtminstone jag, som inte är speciellt van vid make-up-grejs, är nöjd och belåten.

Nu skall jag på cirkelträning. Sedan måste jag börja aktivera mig på gymmet, annars hinner jag inte utnyttja de 40 euro som jag satte ut på nyckeln dit. Hoppas på sällskap, känns fånigt att gå ensam och trimma baken i muskelknuttars närvaro.
Vilken tur att jag tog pulsmätaren med. Inte bara för kaloriräknandets skull, utan för att jag därmed har klocka på armen. Nu kan jag hitta lite andra rutter och springa på tid i stället för att snurra runt samma idrottspark varv efter varv.

Blä för regn. Hurra för barn.

Tillbaka till verkligheten

2008-01-13T21:22:00.000+02:00

Jullovet varade inte i evighet, precis som jag fasade. Nåja, det måste ju ta slut någongång, för att något annat skall kunna komma i stället. Påsklov till exempel. I ett större perspektiv är det inte långt dit.
Har haft ett jätteskönt lov. Jag har nästan blivit lite bortskämd med allt lyx där hemma, mat när jag är hungrig och sällskap precis så mycket jag vill, ishockey och filmkvällar, sena morgnar och långa kvällar. Till och med pulkåkning blev av. En månads vila kom väl till pass. Nu får jag skärpa mig lite igen.
Damp in för ett par timmar sedan med mitt pick och pack. Det var inte lite saker jag hade med mig. Det ser ut som förut. Min växt lever ännu trots att den måste ha törstat ganska länge. I morgon får jag gå storhandla, kylskåpet ser lite magert ut. Och TVn måste jag få fixad, orkar inte med ettan och SubTV längre. Ytterligare skall jag skaffa mig någon form av fritidssysselsättning. Annars kan någon komma och påstå att jag inte har ett liv.
Måste hitta en plats för min fina klarljuslampa (inkl. väckarklocka) så kanske jag vaknar pigg för att repetera inför tenten. Det kan behövas, latheten dominerade under lovet och min koncentration under läsningen var inte riktigt på topp.
Vet precis vad jag vill. Gör allt för att det skall bli så också.

Två veckor går snabbt.
Hoppas det inte är längre än så tills vi ses.

Länk och länkar

2008-01-08T14:28:00.000+02:00

Grävde fram min pulsmätare i morse. Det gjorde morgonlänken intressantare. Jag måste försöka komma ihåg att ta med den till hockeyn i kväll. Just snyggt förhållande jag är i, två knäppgökar som följer med hur många kalorier som förbränns. Hittade fram till fettförbränningen, visste inte att mätaren visade det också. Borde kanske studera manualen så här efter ett par år.

I brist på sysselsättning (eller på grund av tråkiga skolböcker) försökte jag mig på att skapa länkar till andra bloggares bloggar. Kanske är det lite onödigt, eftersom alla bloggare jag känner känner varandra och hittar varandras sidor i alla fall. Men nu vet jag hur man gör och skall passa på att ge er länkar till sidor som kanske är av intresse och inte nödvändigtvis bara bloggar.
(Skrivs blogg med ett eller två G(n)?).
Är väldigt stolt över att jag inte behövde någon som helst hjälp för att fatta hur man skapar länkarna. Klappar mej själv på axeln.
Den som känner sig bortglömt- skrik till! så skapar jag en länk till din sida också.
Ha en snöig dag.

Snöyra

2008-01-07T23:17:00.000+02:00

Äntligen bestämde vintern sig för att komma. Bättre sent än aldrig. Risken med ständigt uppskjutna vintrar är att det snart innebär ingen vinter alls. Vinter i kalendern, men för mig innebär vinter snö. Hoppas jag slipper försöka förklara för mina barnbarn vad snö är, att de skall få uppleva den själva. Nåja den dagen, den sorgen, skall försöka passa på att njuta av snön nu när den äntligen finns.
Som den äkta finländare jag är förknippar jag snö med skidåkning. Nu menar jag verkligen längdskidåkning, även om nedförsbacke också är skoj. Men riktigt traditionell flataskidning är något jag tycker om. Det är jobbigt, antingen bakhalt eller inget glid, ilsket muttrande, armarna tröttnar, svetten rinner och tar man det inte försiktigt spårar man ut i svängarna. Jätteroligt! Hoppas jag hinner ut i spåret innan det bär av till Åbo.
Det var bättre förr. Minns dagar då vi var små och plumsade i snön på gården, byggde snögubbar, fästningar och grävde gångar i snöhögarna som folk skottat ihop. Vi kunde vara ute i timmar, plötsligt hade det bivit alldeles mörkt och man kunde knappt se något alls. Mamma fick ropa in oss och så stod vi i tamburen genomvåta och med knallröda kinder. Minns bastubad och svalka i snön. Minns skidturer på isen, sportlovsresor till större backar och tånttande i offpistarna. Undrar om det någonsin kommer att bli en riktig vinter igen.
Måste passa på att vara lite barnslig så länge det finns snö.

Ibland har jag lust att göra som Mumin- proppa mig full med barr och gå i ide.

Snön lyser upp världen en aning. Och tanken på att vi går mot ljusare tider tröstar mig. Så länge morgnarna är mörka har jag dock nytta av min Wake-up light jag fick i julklapp. Klockan åtta går solen upp i mitt rum och fåglarna börjar kvittra. Hittills det mildaste sättet att vakna på som jag känner till, och det verkar fungera. Har varit på gott humör de senaste morgnarna och jag ler när jag kravlar mig ur sängen.
Ända tills jag tittar mig i spegeln.

Det som göms i snö kommer upp i tö.

Nya vindar

2008-01-02T15:10:00.000+02:00

Gott nytt år!

Borde jag redogöra för mitt 2007? Eller borde jag se framemot mitt 2008? Å ena sidan är det bra att ta en titt på året som gått, kanske märker man misstag man gjort och säkert minns man de bästa händelserna. Å andra sidan är det bra att blicka framåt och förbereda sig på det som komma skall.
2007 har för mig bestått av både toppar och dalar och platt mark. Tur det, finns det inga dalar märker man inte topparna.
2008 kommer antagligen likaså att bestå av både glada och mindra glada dagar. Men jag hoppas att det skall få bli ett år av förändring. Nyårslöften är inte något jag brukar avge, inte officiellt i alla fall. Men efter att ha tänkt lite på året som gått kommer jag nog på sådana saker som jag borde lova mig själv. Sådant som har med förändring att göra.
- Kanske märkte du att jag skrev mitt 2007 och mitt 2008. Jag har alltför ofta märkt att det jag tänker och gör sist och slutligen kretsar kring mig själv. Jag tänker på vad jag vill och vad jag tycker, på mitt liv och mina behov. Säkert är det normalt, alla är vi ju huvudpersonen i våra liv. Men jag skall i alla fall försöka öppna ögonen lite och se att det finns viktigare saker och personer att tänka på. 2008 får bli vårt år i stället.
- Jag skall leva som jag lär. Om jag säger att jag läser Bibeln och ber varje dag, så skall jag också göra det. Jag kan lura er med det men inte Gud. 2008 får bli vårt år, där också Gud finns med.
- Jag skall se det halvfulla glaset. Jag skall le oftare.
- Jag skall fast besluten kämpa för att få saker och ting att gå som jag vill. Detta innebär läsning, att sköta studierna. Jag förlorar knappast på det.
- Jag skall bara göra det som känns meningsfullt. Det gör mig glad.
- Jag skall visa kärlek mot dem jag älskar.

Vad det blir av 2008 får vi se. Jag börjar med att njuta av jullovet.

God jul

2007-12-23T20:12:00.000+02:00

Stilla.
Lugnet börjar sänka sig. Huset är städat, julpynten är framplockade och utplacerade, maten är lagad och granen är klädd. Gravarna är besökta och ljusen tända.
Nu är det bara att sätta sig i soffan, läsa en bok och dricka lite glögg.
Ungefär nu slutar julstöket. Inget spring i huset, inget oväsen. Bara lugn.
Dags att stilla sig.
I väntan på kvällen, natten och morgondagen.
Jag önskar er alla en fridfull jul!

Tomteverkstad

2007-12-19T00:17:00.000+02:00

Stängda dörrar, prassel från julklappspapper och bjällerklang- hummande. Det är ett tecken på att julafton närmar sig. Plötsligt blir alla så hemlighetsfulla och det är mer förbjudet än någonsin att gå in i någon annans rum. Hemligheter är vad jag har ägnat en del av dagen åt. Fast jag behövde inte vara så diskret eftersom jag var ensam hemma på dagen. Lika bra det, jag behöver mycket plats när jag skall paketera. Det är alltid lika svårt, det där med paketering. Det blir inte snyggt ens om det är en bok jag skall slå in, vilket borde vara det enklaste möjliga. Sitter mitt på golvet och använder alla fyra när jag skall försöka hålla pappret på plats samtidigt som jag försöker klippa en tejpbit åt mig. Hur jag än försöker blir det aldrig riktigt snyggt. Min dröm att få jobba i Julgubbens verkstad går nog aldrig i uppfyllelse, åtminstone skulle jag aldrig bli anställd på paketeringsavdelningen.
Nåja, fick upp julstämningen lite åtminstone. I morgon börjar städandet.

Jag har som ni kanske begriper inlett mitt jullov. Jag kom hem igår efter tenten, och det kändes skönt skall jag tala om. Jag vet inte när jag senast har sett framemot att få julstäda... Plötsligt uppskattar man sådant. Jag skall också hinna baka pepparkakor och efterfrågan på knäck tycks vara så stor att jag antagligen blir tvungen att koka. Jag måste kolla om jag hittar recept på annat julgodis som kunde ersätta knäcken. Den har en tendens att lyckas bara vissa år, andra år blir den antingen stenhård tandförstörare eller så rinnig att man måste äta den med sked och förvara den i frysen.
Pepparkaksbakandet har så länge jag kan minnas varit höjdpunkten i väntan på julen. Vi har stått alla tre på rad och trängts, grälat om vem som skall kavla ut degen och kritiserat varandras kakor. Vi har förbjudit varandra att äta av degen och stått och ätit i smyg när de andra tittat bort. Trots den stränga regeln har alla förätit sig när vi efter flera timmar blivit klara. Vissa år har vi bakat pepparkakor redan första advent bara för att vi har varit så otåliga. Det har lett till att vi varit tvugna att baka ytterligare en sats före jul, småningom är pepparkaksburkarna väldigt tomma...
De senaste åren har ivern avtagit en aning. Det är alltid någon som ger upp mitt i eller någon som gärna säger sig avstå. Lika bra det, kanske. Ser framemot det i alla fall, oberoende av hur många som slåss om degen.
Julgranen är skaffad, men den får stå ute och vänta ännu några dagar. Sedan får vi klä den, jej! Det är också en session som kan se en aning kaotisk ut. Logiskt är det att sätta stjärnan på plats först och sedan glittret innan man börjar med det andra, men ändå hinner julgranskulor hängas upp innan granen ens står stadigt i foten.
Väntar bara på julaftonsmorgon.
Vissa saker går inte att förklara, men den stunden är alltid lika fylld med nostalgi.

Det enda som saknas är snö.
Var snäll. Vem vet, kanske en liten tomte sitter och iakttar dig precis nu.

What if i stumble?

2007-12-11T22:28:00.000+02:00

Om en vecka är jag hemma. Egentligen är jag nöjd med att vara här tills dess, ju mer jag är hemifrån desto mer uppskattar jag att vara hemma.

Jag var på cirkelträning idag som vanligt. Typiskt att samtliga bekanta aktiva deltagare på samma gång inte kan komma. Fick träna ensam denna gång. Det är inte alls lika roligt! På länk går jag gärna ensam, men det fina med cirkelträning och motsvarande jumppor (typ arbis tantjumppa och sådant som skulle passa fint för mig) är just babblet i pauserna. Fick iaktta de andra och roa mig med att kritisera dem tyst för mig själv.

Fader vår är inte en bön jag alltför ofta ber när jag ber för mig själv, utan den har en tendens att bli en bön som beds i kyrkan, i grupp eller åtminstone i någon annans sällskap. Oavsiktligt blir den för mig en formell ramsa som läses i större sammanhang eller i brist på fantasi. Ibland ber jag den i alla fall, och beroende på vad som pågår i mitt liv kan jag märka att jag betonar en del av bönen mer. Är jag hungrig betonar jag vårt dagliga bröd giv oss idag... Okej inte riktigt så kanske, men ni förstår vad jag menar.
Och inled oss icke i frestelse är den fras (eller bön) som jag för tillfället skulle betona. Ger man fan lillfingret tar han hela handen. Märker allt oftare att jag knappast skulle kunna stå emot frestelser ensam. Måste bara lita på att bönen hjälper.
Bikt är ingen dum idé. Kanske inte bikt i sin fulla mening, men säkert skulle det kännas bra att öppna sig lite för någon. Om inte annat så för självrannsakans skull.

För en tid sedan, någon månad kanske, blev min blogg desanonymiserad (om detta ord inte finns i SAOL så hittade jag på det). Tidigare har mitt namn inte synats, nu gör det det. Jag blev sur på sådana som inte vågade visa sin identitet. Sedan märkte jag att *hoppsan!* mitt namn syns ju inte heller. Kanske det var på tiden att ändra då.

Detta stämmer in på det som försigår i huvudet på mig:
http://www.youtube.com/watch?v=egM_jQVsfxI

Adväntan

2007-12-03T22:45:00.000+02:00

Äntligen är vi inne i december. Det är inte många dagar kvar tills vi igen börjar gå mot ljusare tider. Jag är tillbaka i Åbo igen efter ett lite längre veckoslut. Skönt. Stannar bara ett par dagar för att sedan åka hem igen. Lärde mig en sak när jag kom in genom dörren. Lämna aldrig ett hus ostädat och uppochnervänt. Det är inte trevligt att återvända till ett sådant hem. Får väl ägna förmiddagen i morgon åt städning.
Det här veckoslutet gick mestadels åt till lillajulsfirande. Undrar vem som har kommit på att fira lillajul. Någon ivrig som inte tycker att det räcker med tomtar på julafton. Jag håller med och tycker någon har varit smart. Lite skoj med julkalender också. Nog för att min chokladkalender inte är någon höjdare, men den får duga. Är ju dessutom borta några dagar åt gången så får äta en hel veckas choklad på en gång. Mums. Igår fick jag dessutom testa mina fina, vassa skridskor för första gången denna säsong. Det gick rätt så bra, klubban är bra stöd när man är ute på hal is... Kul var det, ovanan känns i benen så här dagen efter.
Är rädd för att adventstiden skall vara ångestfylld och inte särskilt fridfull. Så borde det inte få vara, man kan inte njuta av julen på samma sätt om man bara tänker på julklappar och skinkan som borde lagas. Det skulle vara skönt att bara få vänta på julen i fred. Lyckligtvis får jag komma hem och fira jul tidigt, så jag hinner med allt stök.
"Det lilla ljus jag har, det skall få lysa klart..." Om ljuset symboliserade mitt sinne, borde jag kanske se till att det inte falnar. Har under den senaste tiden märkt att jag inte glädjs så mycket som jag borde göra över det jag har. Borde kanske låta den glädje jag nog känner någonstans djupt inuti komma till uttryck och inte försvinna bakom ett tankfullt och nedstämt yttre. Det glädjer ju ingen. Ibland hakar jag upp mig på småsaker och glömmer att jag har allt jag behöver för att kunna vara lyckligare än jag kanske förtjänar. Familj att fira jul med, ett hem (på två ställen dessutom), en studieplats, vänner, en församling, Gud... Och till råga på allt en underbar pojkvän som har en förmåga att med sin frånvaro väcka en saknad som gör att jag ser framemot veckosluten ännu mer, och helst vill ta ut så mycket som möjligt av dem. Det gör att pendlandet fungerar.
Lovar mig själv följande: jag skall visa det jag känner, låta adventstiden vara lugn och mysig och komma ihåg att tacka Gud för dagen.

Fridfull adventstid!

Avslappnande stress

2007-11-29T18:30:00.000+02:00

För första gången på länge har jag vaknat före väckarklockan ringde. Då hade jag sovit över nio timmar och kunde ligga kvar ytterligare en halvtimme. För en gångs skull kände jag mig riktigt utvilad. Det var mörkt ute ännu vid halv nio när jag steg upp. Drog gardinen åt sidan och tittade ut på Vårdberget i vinterskrud. Det hade snöat!
Glad i hågen kunde jag promenera till skolan. Det mörka Åbo var plötsligt upplyst och betydligt tystare på grund av de snötäckta gatorna. Utanför Domkyrkan hade det rests en stor gran som för hoppningsvis skall kläs. Runt lyktstolparna har granris lindats och i fönstrena börjar elektriska ljusstakar dyka upp. Jag har också en, jättemysigt.
Det är redan mörkt, små snöflingor singlar sakta ner där utanför. Fylls av en sådan där fridfull känsla, nostalgisk julstämning. Samtidigt lite melankoliskt.
Jag är glad över snön. Den lyser upp mörkret. Den räddade min dag, och även om den kanske hinner smälta bort flera gånger om, kan jag åtminstone glädjas nu.
Du kan nog inte komma och påstå att jag verkar särskilt stressad. Jag borde kanske vara det, har tent i morgon. Har läst i flera veckor, nu orkar jag inte mer. I morgon är den över, hoppas något har fastnat så jag klarar den. Jag ser snarare framemot lillajulsfirandet.
Väntar bara på att komma ut från auditoriet efter tenten. Då kan jag äntligen slappna av och släppa den där förmedvetna stresskänslan och oron. Även om jag ännu före jul har ytterligare två tenter kommer det ändå att kännas som semester.
Tror jag ändå skall förbereda mig för morgondagen. Inte läsa, utan packa, titta på TV, sticka, lyssna på musik, kanske städa och ordna pappershögar som uppstått ur intet... Vid tiotiden kommer jag att gripas av ångest över min okunskap och panikläsa för att i morgon upptäcka att tentfrågorna är trevliga och all oro var onödig. Så brukar det vara.
Snart får jag öppna den första luckan i julkalendern. Måste skaffa en sådan först.

Framtidsvision

2007-11-21T19:46:00.000+02:00